orkar inte längre...

Hejsan! Tack för ditt uppriktiga brev. Det låter som att det sker mycket omkring dig just nu i livet och att du blir stressad, trött och deppig. Det är inte annars ovanligt att man högstadieåldern känner sig uppgiven, missförstådd och att känslorna svallar hit och dit, vilket ju är obehagligt och man vet inte riktigt hur man skall tackla problemen. Men försök ta ett djupt andetag, varva ner och försök ta itu med en sak i taget. Det skulle säkert vara bra att ta hjälp av någon utomstående också för att få hjälp med att liksom få lite ordning och reda i alla tankar som bara snurrar omkring och gör att man mår dåligt. Du kan kontakta en kurator/skolhälsovårdare/psykolog eller annan person i din omgivning.



Du skriver att det är så mycket i skolan. Så kan man tycka ibland och vill gärna dra sig för att gå till skolan eller till och med börja skolka. Men snälla vän, gör inte det! Ingenting blir bättre av att vara bort från timmarna i skolan – tvärtom så får du istället ännu flera problem som måste lösas i slutändan. Och när man mår dåligt är det bra att hålla fast vid vissa vardagliga rutiner, till exempel just det att man går till skolan och är med på lektionerna som vanligt.

Och, som ett tips, om du börjar vara med på lektionerna igen och sköter dig, så kommer du ju att slippa problemet med att det känns som att lärarna är arga på dig!



Ledsamt att höra att det blivit slut med pojkvännen – ge dig tid att sörja också, sånt tar faktiskt tid och man kanske vill bolla tankar med någon kring den saken också. Kanske det vore bra att också berätta lite mera till din kompis? Kompisen kanske inte kan lösa dina problem, men det är ju inte heller en väns uppgift, men den kan finnas där och stötta, uppmuntra eller bara lyssna. Sen så vore det kanske fint om ni också försöker hitta på roliga saker tillsammans! Det är ibland den bästa medicinen mot lindrigare nedstämdhet och speciellt hjärtesorger. Sen så nämner du även att du skärt dig. Detta är dock allvarligt och du borde absolut få hjälp så att du inte fortsätter att skada dig själv. Du är så mycket värd och ingenting i världen skall behöva vara så dåligt att man känner att man på nåt sätt måste straffa sig själv eller att man inte får utlopp för sina djupa olyckliga tankar på något annat sätt än att man gör illa åt sig själv. Försök att aldrig göra om det och sök hjälp genast om du inte själv klarar av att sluta.



Det är inte lätt att veta alltid hur man skall göra för att börja ta itu med sig själv och sina grubblerier – därför är det ofta lättare när man har ett så kallat bollplank att diskutera med, dvs en utomstående vuxen person som kan stötta och ge goda råd.

Massor med lycka till!