"Personal space"

Hej Irriterad!

Jodu, vi känner till problemet! Har själv haft svansar... men både blivit av med dem OCH läst inom bland annat utvecklingspsykologin vad sådant svansande kan bero på.

Experterna säger att oftast, när någon liksom klistrar sig fast på en kompis (kan också vara tex pojkvän, förälder eller barndomskompis), så beror det på en stor inre osäkerhet. Oftast är personen ifråga livrädd för att lämna ensam, bli lämnad utanför, inte ha någon att vara med osv. Och det är ju hemskt speciellt i högstadiet. Tänk dig att stå ensam i en korridor och inte ha nååågon att prata med, känna gemensakp med och liksom "höra ihop med". Grupparbeten, lagindelning på gympan, pulpeter... Ensamhet i tonåren är något verkligt skrämmande. Om man dessutom har svag självkänsla och innerst inne inte tror att man är värt något, att man inte är det minsta kul och intressant som människa, att ingen vill ha en och vara med en... Ja huvvaligen.

Då försöker man oftast hitta någon att hänga på, hänga med, höra ihop med. Ju mer desperat och ju sämre självkänsla, desto mera tenderar personen att "klistra sig fast" vid någon som ger ens den minsta gnutta trygghet. När det gäller tex pojvänner kan det också vara lite svartsjuka inblandat - hon vågar inte släppa honom utom synhåll av rädsla för att han ska hitta någon ny och bättre tjej. I början av högstadier eller gymnasier/yrkes så händer det lätt att det blir kompisen eller en av klasskompisarna från förra skolan. Och ibland lever man så väldigt på drömmen om en BFF att man inte vill se att den man ser som sin bästis inte delar ens önskan.. Ibland kanske hon/han inte förstår själv hur störande och påträngande det känns för den andra - alla har vi ju lite olika stora "personal space" (tex kan personer från vissa andra kulturer ha ett mindre space än vi finländare). Eller så är ensamheten helt enkelt bara så mycket värre att hon väljer att vara plåster istället för utanför.

Det finns ett par saker man kan pröva - helst alltså innan man spricker av irritation och säger något elakt. Och hej, redan det att du "skolkar" för att slippa undan henne är redan att ha gått aaalldeles för långt!!

Se, det är så här att vi alla, mer eller mindre omedvetet, fortsätter att uppfostra varandra genom hela livet. Gör någon fel, så visar vi det eller säger det, och på det viset utvecklas vi alla som människor. Men ju äldre folk blir, desto mer drar de sig för att faktiskt säga högt och ärligt "nu gör du något som gör mig irriterad" - då är det vanligare att tex man börjar undvika den där jobbiga människan och vänskapen bara rinner ut i sanden (utan att personen lärt sig ett dugg om varför det gick så). Så försök först vara en riktig vän och pröva först med att förklara ärligt - men SNÄLLT - hur hennes sätt får dig att känna dig. Säg att du känner dig trängd till och med rent fysiskt och det gör dig irriterad, som om något hela tiden skulle stressa dig. Och att det då får dig att känna dig sur och frustrerad på henne, fastän hon egentligen inte gjort något fel. Och blir du sur och frustrerad, så skulle du ju helst undvika det som orsakar det - och det är ju fel mot både henne och mot dig själv. Berätta också konkreta exempel på hur du skulle vilja att hon gjorde istället i olika situationer - berätta vilka spelregler du skulle önska att gällde för er vänskap. Visa att du vill jobba på det här istället för att bara undvika det jobbiga - henne. 

Vill du, och känner att du kan, så var riktigt ärlig med henne och berätta varför du tror att hon klistrar sig fast på dig på det här viset. Det hjälper inte om du får henne att få dåligt samvete och får henne att må dåligt över det här, det hjälper inte hennes självkänsla ett dugg. Försök istället att hjälpa henne att bygga upp sin egen självkänsla och faktiskt börja hitta fler kompisar. Överge henne inte, utan hjälp henne att tex börja tala med andra också, sitta bredvid andra också, komma med i gäng på olika happenings eller fester osv. Prata allmänt om att man ju kan ha många olika sorters kompisar, hur bra det är att kunna tala med folk man inte känner så bra osv - uppmuntra henne. Vill du tala ensam med en annan kompis, så säg det högt åt henne istället för att förvänta dig att hon ska veta när hon ska backa undan. Försiktigt och vänligt - det vinner ni båda på i längden. Försök att svälja irritationen ännu ett tag, du kommer inte heller att må bra om du gör det elakt, då får du bara dåligt samvete.

Hoppas det här hjälper! Vi förstår att det är tungt, men ibland lönar det sig bara att vara "den större människan" och göra det som är rätt.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna