Rörigt!

Hej ensamma lilla kraken!

Ååå sötis! Vi ska göra vårt bästa för att ge dig lite tips och råd som färdkost på vägen. Vi förstår att det är tungt och känns som att det är väl mycket negativt just nu, så vi ska både försöka reda ut lite av dina problem med dig OCH påminna dig om hur det nu var igen som man börjar njuta av livet ;)

Först det här med att dina föräldrar fortsättningsvis bråkar och talar skit om varandra inför dig. Det här har vi både erfarenheter av och läst psykologi-böcker om! Säg till på skarpen! Nu är de troligen dels så vana med att prata skit och bråka att det blivit en del av deras vardagsliv, och dels tänker de kanske bara på bråken ur sin egen synvinkel. Tyvärr händer det lätt bland skilsmässoföräldrar att de bara känner sina egna sårade känslor, har sina egna åsikter och uppfattningar om det som hände eller om hur det borde vara nu - och helt enkelt glömmer bort att deras främsta jobb som föräldrar är att tänka på barnens bästa. Och barnens bästa är absolut INTE under inga omständigheter att höra på när föräldrarna grälar och talar skit om varandra! Det är ett stort NEJ! Så gör man inte! Om de tänker efter hur de här grälen och skitsnacken får er barn att må, så inser de nog hur skadligt det är för er. Så ett wake up-call är nog på tiden för dem, en kalldusch! Så vårt förslag är att du berättar för dem en gång för alla hur deras gräl och skitsnack får dig att må och så säger du till, som en sträng farmor, att nu får det vara slut på sådant där själviskt beteende! Och fortsätter de, så sätt fingrarna i öronen, blunda och säg "bläbläbläblä" så att de riktigt ska se hur fånigt och egoistiskt de beter sig. Det är inte meningen att barn ska vara föräldrarnas "väninnor" som hör på och stöder föräldrarna i deras kärleksliv - barn har inte ansvar för föräldrarnas relation sinsemellan!

Sedan när det gäller din killkompis. Jo du, vi har haft pojkbästisar och vet hur det känns när man långsamt glider ifrån varandra. Vänskap överlag funkar tyvärr på det sättet rätt ofta, att personer som man är jättetight med så småningom en dag inte längre står en så nära, passar så bra ihop med en eller att man har så mycket gemensamt längre. Kanske är det just för att man utvecklas åt olika håll, får olika intressen, får andra kompisar eller inte längre kommer överens. Och att man inte längre kommer överens kan ofta bero på någon av de andra orsakerna vi räknade upp här. Det är egentligen rätt sällsynt tex att två bästisar har hängt ihop från barnsben och upp i vuxen ålder. Istället kommer det ofta nya människor in i ens liv, tex under studietiden, i fotislaget, på sommarjobbet osv. Men det hindrar en inte från att sörja den relation man hade. Att vara en tjej och ha en killkompis är också rätt så speciellt i sig - ofta kan man faktiskt vara sig själv på ett helt annat sätt än med en annan tjej och mycket av de negativa sidorna med flick-vänskap finns inte då, som avundsjuka eller tävlande. Ibland ligger det sexuella eller fysiska också som en extra doft i luften, och när man sedan förlorar vänskapen så kanske det där fysiska behovet av närhet inte heller fylls på samma sätt. Så kanske är det också delvis därför som du ännu starkare saknar en pojkvän nu? Plus att du under en tid hade förhoppningar om att ni skulle bli "mer än vänner" och den besvikelsen kanske ligger lite kvar och gnager i ditt hjärta?

Eftersom vi inte känner er, så är det svårt för oss att säga ifall dina bråk med killkompisen går att reda ut och att ni kan hitta nya sätt att umgås med varandra på eller om det här är början på slutet för er vänskap. Kompisar kommer och går, men vissa kompisar kan återkomma i framtiden på ett nytt sätt och ibland är det bara så att själva relationen måste förändras för att överleva. Nu skulle du ju tex vilja ha det som förut och träffa honom lika mycket och ha lika kul som förut med honom (så jo, vi förstår din avundsjuka). Men eftersom han inte har tid för dig på samma sätt längre, så måste du välja mellan att antingen sänka dina förväntningar på honom och ta det han erbjuder eller ge upp. Att fortsätta bråka som ni gör nu är nog inget alternativ - ni verkar ha fastnat i samma spår och ingen av er mår bra av det. Som det ser ut nu så är det nog på väg utför, gissar vi. Han ser inte ert förhållande på samma sätt som du och det kan du inte göra så mycket åt - du kan inte tvinga honom till något han inte vill och inte känner och försöker man, så blir det bråk.

Vi känner också mycket väl igen det där att sakna en pojkvän, någon som får en att le, som tycker om en som man är osv. Vi gissar att alla tonåringar känner den här längtan nu som då och det är helt naturligt - speciellt när man inte kan fylla sitt liv med kompisar eller aktiviteter varje vaken minut. Har de här tankarna en gång kommit upp till ytan, så är det också svårt att hindra sig själv från att vara avundsjuk på kärlekspar man ser på stan osv. Det blir lätt en ond cirkel, där den ena ensamma, negativa tanken leder till nästa och nästa och nästa tills man är riktigt deppig.

Nå, tyvärr växer det inte Drömkillar på träden därute. Kanske finns det en chans till en förälskelse eller två nu när vårkänslorna får hormonerna att leka tornado i oss lite var till mans. Men kärlek kommer sällan på beställning, och risken är att om man aktivt söker den, så tar man "första bästa" eller blir kär av fel orsaker. Så tyvärr kan vi inte riktigt råda dig att ge dig ut på jakt efter kärlek, för varken äkta kärlek eller hälsosam kärlek brukar dyka upp när man är en smula desperat. Däremot kan man som en första hjälp stilla en liten smula av kärlekstörsten genom att se på kärleksfilmer, höra på kärlekslåtar och liknande. Men här är en viktig sak: när du tex ser på en romantisk komedi, så önska inte att du också fick uppleva sådan där kärlek, att du var hjältinnan, att någon sjöng så där åt dig osv, utan bara NJUT av storyn och känslorna de väcker hos dig. Lite som ett substitut, lite som kär i kärleken istället för i en person. Bara sug i dig av den ljuvligt romantiska stämningen. Det är som att äta choklad, det triggar samma sorts lycko-hormoner i kroppen som när man är förälskad. Se det som en första hjälp tills denna Någon dyker upp i ditt liv. Om han nu inte redan finns i ditt liv och du bara inte har lagt märke till honom, alltså? ;) Kanske han står några meter ifrån dig i skolkorridoren och ser helt alldaglig och omärkvärdig ut?
Det blir bättre, ditt liv. Det krävs lite tålamod och kanske lite jobb (att eventuellt reda ut allt med din killkompis) och kanske till och med lite obehag (att säga till åt dina föräldrar), men det är det absolut värt!!!


Stooor kraaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna