Skulle bara vilja DÖ

Jaaa, kära du.... på samma gång som jag inte skulle vilja låta stereotyp så måste jag ändå få skriva detta: Det finns ingen som inte känt samma sak inför sina föräldrar åtminstone i något skede av tonåren. Om någon säger det så ljuger de.

Det är jätte jobbigt att hitta balansen i förhållandet till föräldrarna. De har det säkert lika svårt. Deras barn, som de tycker just var jätte liten och glad och gullig jämt (föräldrar har en förmåga att förtränga kolik vaknätter med sina barn), har plötsligt blivit stort, nästintill vuxen och har helt andra krav och fodringar än då det gick att distrahera med en slickepinne eller genom att säga: Nej men se VAD är det där??? och det kanske bara var en traktor eller nåt.

Föräldrar hinner liksom inte riktigt med att deras barn förändras och måste få börja prova på saker själva, få lite lösare tyglar, få pröva sina vingar som det heter så fint.

Som förälder vill man så gärna att allt ska fortsätta som förut, att man ska vara "lyckliga familjen", men det förkommer nog mest i tv eller på film.
Tro mig, vissa låtsas att i deras familj så är det idel solsken, allt fungerar såååå bra, alltid. DÄR har de problem....

Nu känner jag kanske att jag kommer från ämnet, men jag försöker visa lite från förälderns perspektiv. De vill ju så klart ditt allra bästa, de vill inte att du ska råka ut för något hemskt, eller bli skadad.
Nu vet jag ju inte exakt vad de alltid säger nej till ,men ibland kan det ju kännas som att det är till allt. De nästan inte ens hör på vad man tänker säga utan säger automatiskt nej, förrän man ens sagt färdigt. Man kunde kanske testa och börja med det vanliga..."Snälla, skulle jag inte kunna få....(håll lite paus och se om det kommer ett nej) fortsätt sen med att säga, "se på Bonde söker fru", eller "få ta en smörgås till", eller något helt annat som de inte skulle säga nej till om de hört till slut, bara för att visa att de inte ens ids höra vad det är du vill göra.
Vet inte om det skulle funka men du kan ju iaf pröva ;)

Men om det gäller saker som att vara senare ute på lördagskvällen, eller sova över hos flickvännen eller om de kan köpa ut en tolvpack öl till helgen, då kan jag tänka mig att de säger nej för att de är rädda om dig och inte vill att det ska hända dig något.
De har inte riktigt hunnit med att du inte är deras baby längre.

Men det mesta brukar gå att diskutera och om båda kompromissar så kanske ni kan komma till någon gyllene medelväg.
För det är klart att dina föräldrar måste ju börja förstå att de har en nästan vuxen kille i huset som måste få börja göra lite mera än då han var typ 8 år.
De måste acceptera att tiderna förändras, allt kan inte ha samma linje som för 30 år sen då de kanske var i din ålder. Nu är nu och då var då!

Jag säger direkt att berusningsmedel inte är någon lösning på ditt problem, tvärtom. Om det gällt något med att vara ute med kompisar, eller faras på nån dans eller liknande så kan du vara helt säker på att om du börjar komma hem halvt berusad, då blir det bara ännu värre.
Det är INTE rätt sätt att få dem att börja lita på dig och ge dig mera frihet. Då besannas alla deras farhågor om hur hemskt och farligt det är där ute.

Jag kan tänka mig att det känns helt hopplöst men jag tror att det bästa skulle vara om ni kunde sätta er ner och prata om det här. Du ska berätta att det känns som att du alltid bara får nej, och nej och nej till svar.
Förklara att du inte ska supa huvudet fullt , eller börja knarka eller laga alla tjejer som kommer emot gravida, men att du faktiskt måste börja få lite mera space i livet.

Hoppas de hör på dig och att ni kommer till något slags överenskommelse. Hör gärna av dig sen och berätta hur det gick.
Lycka till, hälsar ungdomsinformatören Sanna