stammproblem

Hej!

Jag ska ta och svara på din fråga, för min son har också stammat. Han är i dagis ännu och det har växt bort/arbetats bort helt naturligt, men jag läste på en hel del om stamning för att kunna hjälpa honom med den. Det händer till och med att jag själv börjar haka upp mig ibland när jag är ivrig eller lite nervös - du skulle höra när jag talar finska med någon myndighetsperson eller liknande... hohho...

Se, grejen med att stamma ibland, även som "stor", är just att det brukar hända när man är upp i varv, antingen för att man är ivrig och upphetsad över något man ska säga eller nervös för att säga rätt - eller både och. Att berätta ett skämt är ett klassiskt tillfälle då folk med lite tendens till stamning börjar stamma, eller när de ska säga ett svårt ord eller när de plötsligt har allas ögon på sig, som när de ska svara på en fråga av läraren i klassrummet. Stress och trötthet brukar också kunna utlösa stamning.

Vad stamning riktigt beror på vet faktiskt inte ens forskarna riktigt. Kanske något lite neurologiskt, kanske genetiskt. Oftast är dock inte stamning bestående, ytterst få människor stammar hela livet igenom. Men oftast så är det bara något man märker hos sig själv, fastnar på och börjar oroa sig för att ska hända igen - och då blir det bara värre och värre. Ju mer energi man lägger på att oroa sig för att "oj, nu börjar jag säkert stamma, vad ska folk tycka, bättre jag håller tyst", desto värre kommer stamningen faktiskt att bli. Man liksom låser sig i hjärnan. Ju mer man låter bli att säga det man skulle vilja berätta, håller sig undan sådant som offentliga uppträdanden, börjar undvika sådana som kommenterat stamningen nån gång osv, desto värre blir både stamningen och livet. För då låter man stamningen begränsa hela ens värld - och det är ju så otroligt onödigt.

Min son visste till exempel inte ens själv om att han stammade, för ingen har någonsin påpekat det för honom eller retat honom för det. Alla tog sig tid att lyssna och rättade inte honom i onödan eller fyllde i hans meningar eller liknande. Då hann det aldrig bli något problem, och ju mer självförtroende han får när det gäller andra saker, som att räkna eller sköta en valp, desto mindre tänker han på att det kan vara lite krångligt ibland att få fram orden. Och nu är stamningen som sagt helt borta. Nu kan han återberätta med egna ord hela innehållet i en saga utan att staka sig en endaste gång.

Så mitt främsta råd åt dig är: strunta i det. Tänk inte på det, låt det inte bli något problem i ditt liv. Tankarna på stamningen blir som en ond cirkel, en spiral neråt tills du fastnat helt - så fall inte ner i spiralen. Underligt nog så märker faktiskt inte folk av så mycket att man stammar, för alla får vi ju ibland lite knutar på tungan när vi ska berätta något kul eller svårt. Alla verkar vi nu som då ha lite kortslutning i hjärnan, så folk är liksom vana med det. De vill ju nog ändå hellre höra storyn du håller på att berätta än tänka på hur du utformar orden. Det här hittade jag i specialarbete om stamning just "Även hos vuxna kan det vara svårt att skilja på stamning och icke stamning. Alla tvekar, tar om eller råkar ut för s.k. blockeringar, särskilt i stressade situationer. Ingen förmår tala felfritt. Skillnaden mellan stamning och icke stamning är att den stammande anpassar sig efter stamningen." (http://www.algonet.se/~gustafl/stamning/specialarbete.html)

Det är också det du ska koncentrera dig på; tänk på vad du vill ha sagt och inte på hur du säger det. Att se sig själv som en stammare och börja undvika att prata påverkar hela din värld och din utstrålning, eftersom du då kan börja både anses av andra och av dig själv som blyg, tystlåten, tråkig, räddhågsen eller butter. Så bli inte en som stammar! Och hej, även om folk skulle lägga märke till att du stammar lite någon gång, så är de allra flesta för väluppfostrade för att kommentera det och framförallt ska man vara tolerant och accepterande av alla olikheter numera, annars är du en "dålig människa" ;) Säger någon något om dig så är det ju faktiskt lite DEM det är fel på, eller hur? Beter du dig som om lite stammande inte skulle vara det minsta märkvärdigt eller värt att ens kommentera, så följer nog andra också din ledning. Folk kan ju känna sig lite dumma ifall de tycker att något är kul som ingen annan skrattar åt. "So...?"

Ett annat tips är att "låta tungan löpa", alltså sjung sångtexter, läs högt dikter, citat eller rim som har ett "flytande" språk... Barn som stammar riktigt mycket kan fullkomligt njuta av att sjunga eller stå på scen och spela teater med repliker. Då stammar de inte det minsta. Kanske handlar det om rytm och melodi i språket då, kanske om en känsla av kontroll på texten?

Slutligen ett sista tips. Minns att orden bara är 10% av allt du kommunicerar. Resten är kroppsspråk, utstrålning, tonläge, blickar, miner osv osv osv. Det betyder att om någon tex står och hör på när du berättar något, så lyssnar de omedvetet mycket mer till vilken ton i rösten du har, vartåt dina mungipor pekar osv. Du vet ju hur lätt man kan missförstå något som är skrivet - det är just för att orden är en så liten del av kommunikationen, de är så "platta" då. Så när du berättar något: koncentrera dig lite mer också på hur du står med kroppen, hur du gestikulerar, om det hörs på din röst att du tycker att det du berättar är kul eller urtråkigt... Står du tex och tittar blygt under lugg, hukar lite med axlarna, håller armarna skyddande runt dig och nästan viskar för att ingen ska råka höra stamningen ifall den ploppar upp, så kommer ingen att tycka att det du berättar är kul, fastän det skulle vara ordagrant en stå-up-komikers ord.

Det går nog om det här, vännen! Snabbast går det om ifall du struntar i den och beter dig som om det inte vore något märkvärdigt alls.

Stooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott