TACK!

Hej angstaren!

Först: ursäkta att du fått vänta lite på svar. Frågorna bara väääller in hit och vi når nya rekord varje månad. Och det är vi otroligt glada för - även om vi måste jobba så tangentborden glöder för att hinna med att besvara dem. Varje fråga är lika viktig och är lika förtjänt av ett genomtänkt och täckande svar, hur mycket tid det än tar att skriva svar av det slaget. Den stora mängden frågor är ett mycket bra tecken på att vi lyckats med vårt jobb och att den här sajten verkligen behövs - men nooog är det skönt för oss personligen när det kommer tack-brev som ditt. Du förstår inte hur mycket det värmer våra själar att höra att det vi gör spelar roll! Och hur mycket mera energi och inspiration "frågor" som din ger oss! Vi har printat ut din fråga och har den på anslagstavlan framför oss, så vi säkert ska minnas varför vi gör det här även under de stressiga stunderna. Så tacktacktacktacktack till dig <3 <3 <3

Det är också väldigt skönt att höra att du får indirekt stöd genom att läsa om andras bekymmer och problem. Det är precis som du skriver, att genom att läsa om andras angst, så får man ofta perspektiv på sin egen angst. Det är inte det att den skulle vara mindre värd eller mindre jobbig, den egna angsten, men ibland är det också skönt att höra att andra också har det jobbigt. Vår kontorskompis här (Sexsnackaren Ann-Sofie) brukar säga att "Det finns något i alla gårdar", dvs att ingen är perfekt utan att alla nog har någon brist eller något problem, och visst är det så.

Numera är det ju också många av er unga som har börjat svara åt varandra genom att skriva in svaren som frågor och det är vi oerhört tacksamma för!!! Det hjälper många att veta att de inte är ensamma om sina problem och att andra där ute förstår dem. På finska kallas det "vertaistuki", typ stöd av sina jämlikar, och det tänker vi satsa mera på här på Decibel. För era egna åsikter och erfarenheter, känslor och kunskaper är guld värda! Så när vi nylanserar den uppfräschade och utvecklade portalen (troligen före hösten) så ska ni få möjlighet att kommentera varandras frågor och svar. Vi kommer alltid att läsa igenom kommentarerna innan de börjar synas på sajten (så att ingen ska säga något kränkande eller sårande), men på det här sättet kan ni få ännu mera stöd av varandra också.

Japp, vi fortsätter keep up the good work. Varför skulle vi inte det när vi har världens bästa jobb? ;D För det är underbart att kunna hjälpa er alla, med stort och smått, med allvarligt och vardagligt, och finnas här för er.

Stooooor kraaaaaam och tack igen för ditt "brev" <3
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna


Hej igen!

Titta, du har fått ett svar (som en fråga) av en annan tjej med liknande problem, vi klistrar in hennes text åt dig här! Kram, Liselott


"Det här meddelandet vill jag rikta direkt till signaturen angstaren, eftersom jag känner igen mig så otroligt i den här personens problematik.

För tre år sedan befann jag mig i samma situation som du. Jag hade diagnostiserat mig själv med alla möjliga psykiska störningar, social fobi och GAD var kanske allra mest framstående. Jag tänkte precis likadant som du: Hur skulle jag, som knappt ens vågar markera på lektionerna i skolan, kunna öppna mig inför en vilt främmande person med titeln psykolog? Det kändes omöjligt. Helt omöjligt. Jag tog mig genom dagarna, men inte utan ångest, speciellt i sociala sammanhang. Det blev bara värre och värre.

För ett år sedan gick jag in i en vägg. Jag hade förlorat mig själv i destruktiva tankar, självskadebeteende och gått ner i en sådan negativ spiral att jag omöjligt kunde ta mig ur den på egen hand. Jag hade nått botten. Jag såg ingen annan utväg än att försvinna från den här världen - eller söka hjälp. Så en kväll mejlade jag i mitt ångesttöcken en psykolog. Det tog månader innan jag vågade gå och träffa den här personen. Månader av illamående och självhat.

Till slut lyckades jag ändå släpa mig iväg och prata med den här utomstående personen. Jag ska inte ljuga - det senaste året har inte varit lätt. Ingenting löser sig direkt, vilket jag kanske hade hoppats. Under året som gått har jag bytt terapeut tre gånger, börjat äta antidepressiva och fått en slutgiltig diagnos. Precis som jag själv kunde ha sagt har jag GAD och även svår depression. Jag mår verkligen inte bra i dagsläget heller, stundvis känns det riktigt omöjligt, men en av de tankar som alltid tröstar mig är att jag vet vilket otroligt stödnätverk jag har runt mig.

Nu till den positiva biten. Hjälpen som finns att få i Finland är ganska fantastisk. Hälsovården tar sådana här frågor på allvar och psykologhjälp finns att få, bara man vågar göra lite research. Jag har gått framåt så otroligt mycket som människa i och med att jag den där ödesdigra dagen för ett år sedan skickade iväg ett sketet mejl till en psykoterapeut. Jag hade tidigare kanske skrattat bort det där med att man "lär känna sig själv" i terapisammanhang, och det må vara en klyscha, men en sann sådan. Jag vågar i dag prata med okända människor utan ångest! Jag ser nästan fram emot att lära känna nya människor - jag har hittat ett intresse för människor och deras historier, en sida av mig själv jag aldrig tidigare stött på.

Jag uppmanar dig verkligen att söka hjälp. Det är inget som säger att du kommer att gå samma öde till mötes som jag gjorde och fastna i den där negativa spiralen, men jag vet bara att om jag hade tagit tag i det här tidigare så hade jag vunnit så mycket. GAD är ett helvete att leva med, men det finns så många människor där ute som vill göra sitt allra yttersta för att hjälpa.

Ta hand om dig! :)

(PS: Jag står på samma tacksamma sida som Angstaren. Ni på Decibel gör ett otroligt viktigt arbete. Det finns så mycket som ungdomar (och vuxna också, för den delen) inte vill, vågar eller kan prata om, och där är internet ett så viktigt forum. Det finns många nätsidor som stjälper mer än de hjälper, i psykiska frågor såväl som andra, men Decibel ger stöd ur en byggande synvinkel. Det är fint och ni är fina! Glad sommar!)"