Varför blir jag inte ledsen?

Hej Smulan!

Vojdå vännen... Vet du, i våra öron låter det nog absolut som att du har en hel del obehandlade trauman i ditt liv och problem som påverkar ditt dagliga liv hela tiden. Att låta de här sakerna fortsätta påverka dig är inte nyttigt eller hälsosamt för ditt psykiska välmående utan nöter på dig lite varje dag tills det till slut knappt är något kvar av din självkänlsa. Men du har börjat sätta ord på de här känslorna och problemen och det är ett stooort steg på vägen mot att börja rea upp allt och må bättre. Du har redan tagit första steget genom att skriva till oss, men nu måste du fortsätta ta emot hjälp.

Vännen, världen är inte uttänkt så att vi alla måste klara av alla våra egna problem, tankar, känslor och minnen alldeles ensamma. Den är konstruerad så att vi alla ska få hjälp och stöd med saker, oavsett om det gäller att reparera krånglande bilmotorer eller plåstra om sår i själen. Ensam är inte stark, utan man är stark tillsammans med andra. Och precis som när det gäller krånglande bilmotorer, så hjälper det inte alltid att gå till en amatör, utan man borde be om hjälp av de yrkeskunniga proffsen, som har alla verktyg, metoder och lång erfarenhet av just den här typen av problem. Du skriver att du inte litar på psykologer och liknande. Men du har inte prövat, så du utgår från fördomar, snedvridna föreställningar och tredjehandspåståenden. Se, det är ofta så med allt från terapeuter till socialarbetare, dels att de som har något att klaga på hos dem så hörs mest (medan de som är nöjda inte säger så mycket, så är det med allt från smink till tandläkare) och dels är det ju de som brukar vara de som tar tag i de svåra och tunga sakerna och försöker reda upp livet åt folk. Alla uppskattar inte att få sina problem, dåliga samveten och egna brister dragna upp i ljuset. Det är så mycket lättare att härja om den där j'*vla socialtanten än att själv erkänna när man gjort fel, inte räckt till eller inte skött sig. Så visst, det finns dåliga tandläkare och det finns dåliga psykologer, men säg att 99 av 100 är proffsiga, kunniga, empatiska, visa och kan verkligen hjälpa med ens problem. Och oftast när det inte funkar som det ska, så är det alltså antingen fel på prsonkemin (alla människor i världen funkar inte ihop) eller så är det helt enkelt så att det är för jobbigt och tar för ont att börja ta tag i de egna problemen och lättare att stoppa huvudet i sanden som en struts. Men det blir ju garanterat inget bättre av!

Du skriver att du inte kan sätta ord på vad du känner, men att du nog kan skriva ner dem. Och det tycker vi att du gör alldeles fantastiskt bra. Så vårt råd är nu att skriva ut det du skrev åt oss på papper, boka en tid till första bästa terapeut/psykolog/ungdomshandledare eller vad ni nu har för valmöjligheter i din kommun, och så visar du pappret för den personen. Då får han/hon liksom en översiktlig bild av dina problem, och eftersom han/hon har utbildning och erfarenhet, så vet han/hon vad hon/han ska börja fråga dig om för att vidare reda ut allt och hitta trådar att nysta på. Kom ihåg att du redan tagit det första steget genom att berätta för oss, nästa steg kommer att vara mycket lättare. Och snälla, för din egen skull, våga lita på den som hjälper dig. Du litar ju på att tandläkaren vet vad hon gör, så lita på att andra yrkeskunniga verkligen kan sitt jobb. Och deras jobb är ju att hjälpa dig! Inget annat. De är inte ute efter att förstöra för dig eller din familj - deras mål är att ni alla ska må så bra som möjligt och fungera så bra som möjligt. Men för att de ska kunna göra sitt jobb så måste du ju först låta dem veta att du behöver hjälp. Och det gör du lätt genom att visa dem det du skrev åt oss.

Stoooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna