Jag är en flicka som är 17 år gammal & jag är uppmärksamhetsberoende, tror jag. Så länge jag kan minnas har jag alltid haft ett behov av uppmärksamhet. Jag gillar positiv uppmärksamhet men det är den negativa uppmärksamheten jag saknar. Jag skall förklara: positiv uppmärksamhet är (i mitt huvud) då jag står i centrum för något bra jag gjort & negativ uppmärksamhet är (i mitt huvud) då folk tycker synd om mig osv.
Jag har flera gånger spelat upp en slags film i mitt huvud då jag bryter benet, eller då jag blir mobbad eller något liknande bara för att folk skall tycka synd om mig. Vilket aldrig sker utanför mitt huvud!
Inte nog med det, jag letar konstant efter någon symtom hos mig som skulle kunna vara någon allvarligare psykisk eller fysisk sjukdom. T.ex. har jag testat om jag lider av ortorexi (jag idrottar där av), alkoholproblem, sömnproblem, dålig självkänsla.... Och resultatet visar alltid att jag "kan ha spår av "sjukdomen" i mig".
Nu skriker jag inte efter uppmärksamhet, hoppas jag.. Utan nu vill jag ha hjälp; varför letar jag oavbrutet efter uppmärksamhet, både medvetet och omedvetet.
Jag uppskattar ert svar, tack på förhand!
H: fundersam
Hej, kära fundersam
HMMMM, alla vill vi nog ha uppmärksamhet ibland, mer eller mindre.
Jag kan också på ett sätt förstå vad du menar med att du saknar den negativa uppmärksamheten. Det kan vara en känsla av att nån måste ta hand om en, pyssla om en osv. Lite som då man var liten.
Jag skulle tro att detta är en helt normal känsla som vi nog alla vill få känna av ibland. Men det är klart att om det skulle börja gå till ytterligheter som att du skulle önska dig sjuk eller skada dig själv eller nåt för att få den uppmärksamheten, tjaa då har det gått för långt.
När man är i tonåren är man ju också lite mittimellan barn och vuxen. Endel av en kanske skulle vilja vara kvar i barndomen och att få bli omhändertagen och skyddad från allt ont, leva bekymmerslöst.
Medan en annan del av en vill vara vuxen, ta hand om allt själv, klara av allt själv osv. Det kan vara en svår balansgång att hitta rätt i proportionerna.
Att man kan tycka sig ha en massa olika sjukdomar, speciellt om man börjar läsa om symtomen, det är också helt normalt. Jag minns en gång då jag var i tonåren då jag på fullaste allvar trodde att jag hade spetälska (!), jag hade alla symtom....
Nå, naturligtvis hade jag ju inte en sedan länge utdöd sjukdom, men jag menar att det kan kännas mycket verkligt.
Man vill ju inte direkt vara sjuk, men ändå är det något som lockar med sjukdom. Det är väl igen att man suktar efter att nån ska tycka synd om en och ta han om en. Kanske en psykolog skulle säga att man blvit för lite ompysslad som barn eller nåt ;)
Jag tror att innerst inne vill man bli bekräftad, godkänd som någon som är värd att älska och få finnas till och vara viktig.
Men allt det är vi ju alla utan att vi måste vara sjuka för det!!!!
Försök läsa om självkänsla och att tycka om dig själv och att acceptera dig själv just sån som du är.
Vi har skrivit en del på våra informations sidor, det hittar du här:
http://www.decibel.fi/swe/SJALVFORTROENDE_OCH_SJALVKANSLA.551.html
Några andra råd att ge har jag egentligen inte.
Du kan ju också försöka "blanda bort" dig själv och fylla dagarna med allt möjligt kul och intressant. Umgås med kompisar, fara på picnic, tälta, simma, sola, läsa böcker, ligga och prata om allt och ingenting till mitt i natten. Allt sånt gör ju också att du kanske inte riktigt har tid att fundera över alla möjliga och omöjliga sjukdomar, inte riktigt hittar tiden för att känna dig i behov av att någon ska tycka synd om dig.
Kan hända att allt försvinner av sig självt mittiallt.
Men kom ihåg att de allra flesta, kanske alla, någon gång har ungefär liknande tankar, dina tankar är helt normala och inget att oroa sig över.
Många kramar från ungdomsinformatören Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar