Världen är orättvis.

Hej!

Tack för att du skrev till Decibel och berättade vad du går igenom. En nära vän till dej har valt att avsluta sitt liv. Det är sorgligt och overkligt och jag önskar att ingen skulle behöva ta ett sådant beslut.

Jag tror inte att någon kan svara på frågan varför hon gjorde det. Ibland kan livet kännas så överkomligt svårt att man just i den stunden inte ser andra utvägar. Men om man skulle ha orkat leva igenom den svåra stunden så skulle kanske livet se annorlunda ut nästa dag. Melinda orkade inte och det är ingenting som du eller någon annan kan ändra på.

När du fick veta vad som hänt fick du en chockreaktion. Du skriver att du bröt ihop, grät så du svimmade och hamnade på akuten. Jag är glad att det fanns människor runt dej som hjälpte dej igenom den fasen. Det är viktigt att reagera på händelser, att berätta om det som hänt om och om igen. Att försöka sätta ord på sina känslor, precis som du gjorde i det brev du skrev hit. Ju mer man pratar om sin sorg desto bättre börjar man förstå och acceptera att det verkligen har hänt. Man vill det inte, men sakta kommer vetskapen in och hjälper en vidare till nästa fas.

Har ni vänner som tillbringade sista kvällen med Melinda fått någon slags krishjälp efteråt? Har ni, förutom minnesstunden, samlats och pratat om det som hänt tillsammans med någon professionell hjälpare, t.ex. i skolan? Om ingenting har erbjudits åt er så hoppas jag att ni, vänner sinsemellan, kunde åtminstone gå igenom händelsen en bit i taget för att tillsammans kunna ta er igenom denhär sorgen. Det är så lätt hänt att någon av er tar på sej skulden och tror att om ni hade gjort eller sagt något annorlunda så skulle hon ännu vara i liv. Men du/ni måste veta att det INTE är så och att ni orsakar er själva bara ännu mer lidande om ni börjar tänka på det sättet. En sorgeprocess för med sej många olika känslor och tankar som kan kännas ganska obehagliga om man inte vet att de hör till. Man kan ha sömn- och koncentrationssvårigheter, höra röster, känna dofter, tappa aptiten osv. Det handlar om en individs normala reaktioner på en onormal händelse men borde inte pågå längre än på sin höjd någon månad. Om man då ännu upplever starka obehagskänslor bör man söka hjälp.

Du skrev att du har varit inne på psyket och jag hoppas att du har där fått förtroende för någon psykolog eller kurator som du kunde ta kontakt med och prata med om det som hänt. Det kommer att hjälpa dej mest just nu att prata, prata, prata berätta hur du mår och om alla tankar och känslor det väcker hos dej. Prata med en som känner till kris- och sorgreaktioner och kan leda dej varsamt igenom denhär processen.

Tänk på att genom att du lever så har du också de fina minnena kvar av Melinda. Du hade möjligheten att lära känna henne på nytt även om det var bara för en kort tid. Det är tungt då man saknar någon så väldigt mycket och det kommer säkert att ta tid att acceptera hela händelsen men det kommer att gå. Ett litet steg i taget.

Styrkekram. Kirsi