Vill inte

Hej!


Ååååå, vi vet PRECIS vad du menar! Det här är en så himla vanlig känsla under våren på 9:an att de borde införa det i läroplanen att berätta om det här för alla elever. Ibland verkar det som att halva årskullen på 9:an inte kan vänta innan de slipper det dumma högstadiet och får börja i en ny skola, medan den andra halvan inte alls vill sluta utan sörjer redan vännerna, stämningen och allt det som är tryggt och bekant i högstadiet.

För det är ju så för många i slutet av 9:an att de då har sina nära och kära vänner eller gäng - ibland nästan växt ihop med dem - och är rädda för att gänget kommer att splittras under sommaren, senast när alla börjar i olika skolor. Eller att det, fastän alla tex börjar i samma gymnasium, inte längre kommer att vara detsamma som förr. Redan bara att det är nya korridorer och nya rutiner kan kännas hotande för samhörigheten i gänget. "Var ska vi nu hänga på rasterna?" kan bli en osäkerhet som påverkar hur säker man är på kompisarna? Och ska alla åt skilda håll blir det såklart femton gånger värre - "Vem ska jag nu vara med på rasterna, sitta bredvid i klassen osv?" Klart att man kan bli osäker och otrygg av sådana framtidsutsikter!

Nå, när det gäller just kompisarna, så har vi ett par råd att komma med direkt, så att du slipper vara rädd just för att förlora dem:

- Många gäng eller kompispar bestämmer tillsammans att de ska träffas regelbundet ändå, fastän de kanske ska till olika ställen efter 9:an. Det kan vara att de har tjejkväll varannan fredag, att de går på samma zumbalektioner och går på kaffe efteråt, att de ska träffas en kväll i veckan och gå ut och gå, att de ska ha temakvällar regelbundet (tex alla fara och bowla en torsdagkväll, göra tortillas nästa torsdagkväll, ha picnic på en brygga den tredje osv)... Bara hitta något som ni alla både vill göra och har tid att göra och så håller ni fast vid det. Efter ett tag kanske det blir lika naturligt som att tvätta tänderna på morgonen, eller så kanske det så småningom inte behövs lika mycket längre, eftersom ni kanske också hittat nya vänner i era nya skolor. Under sommaren, så kan ni bestämma att träffas vid vissa tidpunkter på vissa ställen redan nu, då kan ni känna er trygga eftersom ni vet att ni kommer att se dem nu som då hela sommaren.

- Ett annat tips är att ha en mejlinglista. Ni skriver regelbundet ett mejl som ni har alla vännernas adresser i adressfönstret för. När ni svarar så svarar ni till alla. I mejlet kan ni skriva allt som händer i era liv, tankar, anekdoter, känslor... Och så ser alla det och vet what´s up med er alla. Kanske går det att göra som en chatt via meddelandena i Facebook, till och med som en egen sluten grupp i fb där ni kan skriva statusar och kommentera varandras statusar. Men se då till att ni alla ser det, för chattar man med bara en kanske man glömmer att berätta samma sak åt en annan vän och då kanske någon faller av vagnen, så att säga. Vi har bekanta, som hållit kontakt med sina kompisar i över 10 år på det här viset, från jordens alla hörn.

Men just kompisar och vem man hänger med till vardags kan höra till de saker som livet ändrar på. För de flesta brukar det gå så i livet att man inte längre är bästis med barndomsbästisen eller ens pratar regelbundet med de närmaste vännerna man hade i högstadiet. Vänner kommer och går under hela livet. Ibland beror det på att någon flyttat bort, någon fått pojkvän (och bara hänger med honom och hans vänner, fult men vanligt), någon grälat eller betett sig illa. Ibland beror det bara på att man numera lever skilda liv (tex för att man går i olika skolor eller har olika intressen) och därmed utvecklas åt olika håll. Man kanske växer ifrån varandra eller inte har så mycket gemensamt längre. Efter 9:an brukar det ofta gå så här, men det MÅSTE inte gå så. Och så tröstar det lite att tänka på alla de superbra vänner man ännu inte fått. Hörde just uttrycket "friendgers" (friends + strangers, alltså främlingar som ännu inte hunnit bli vänner). Vi fattar att det känns nu som att du aldrig vill mista dina vänner och förhoppningsvis kommer du inte att göra det heller, det här var bara en liten förberedelse för vad som eventuellt kan hända. Men det är helt okej att känna som du gör nu, det är en sorg och man ska få sörja på förhand. Tänk om du inte hade någon som du var rädd att förlora?!

När det gäller att sluta i en skola för att börja i en ny skola, så är det också helt normalt och okej att vara lite osäker och otrygg vid tanken på det. Man kan ju sin egen skola, känner lärarna, vet rutinerna, allt är bekant och tryggt och vardagligt. Klart att det då kan kännas som att den nya skolan är full av okända saker som man inte vet hur man ska handskas med. Till och med vilken buss man ska ta för att komma till skolan kan vara en osäkerhetsfaktor. Och det här är vanliga känslor i de flesta stora förändringar i livet: när man ska börja i ett nytt fotislag, på ett nytt sommarjobb, börja studera i en ny studiestad - till och med när man får mens första gången kan man känna den här osäkerheten inför allt det nya. Visst handlar det om att kunna stå på sina egna ben, bli självständig och klara sig utan att hålla hand med bästa kompisen. Och det är ju tungt för de flesta av oss, alla kastar sig inte in i stora förändringar med äventyrslusta och stort självförtroende. Men man kan ju göra det lite lättare för sig själv genom att skapa sig en bild av hur det kommer att vara i den nya skolan.

Från de flesta högstadier far man på studiebesök till de vanligaste skolorna på andra stadiet som de flesta elever far till efter 9:an - så far med på sådana bekantnings-besök. Det kan vara skönt att veta hur klassrummen ser ut och kanske till och med träffa sina kommande lärare. Och far även till de skolor som kompisarna söker till, för då vet du lite hur det ser ut där de är sedan och förstår deras värld lite bättre. Kolla även skolornas hemsidor och fråga bekanta som redan går i de skolorna hur det är där. Det kan vara skönt att tex på förhand veta småsaker som hur det brukar gå till under lunchen eller på internatet eller till och med vilka fester som brukar ordnas. Det kan också vara skönt att veta från vilka alla högstadier som elever kommer till den nya skolan, så att man inte får en chock när de talar andra dialekter typ ;)

Så det du känner förstår vi absolut och du ska veta att det är okej att känna så där. Men vi vet också av erfarenhet att den där känslan kommer att gå över. De första veckorna, kanske bara dagarna, kan vara omtumlande och proppfyllda med nya saker och nya människor. Men det är förvånande hur snabbt allt blir bekant och vant och känt. Så snabbt att man efteråt kan förundras över hur skraj man var för allt det här roliga och intressanta och häftiga. Så njut och skapa sköna minnen nu, både under resten av terminen och under sommaren. Det kan kännas helt annorlunda i augusti och mycket hänger på viljan: VILL du att det ska bli underbart och kul och intressant, så blir det det!

Stoooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Jenny