Vill inte bli stor!

Hej!

Ååå vännen, det är inte så farligt! Livet tar inte alls slut när man blir vuxen! Jag ska skriva det här nu ur lite personlig synvinkel, både för att de allra flesta experter (som kunde ta det här mera tex ur utvecklingspsykologisk synvinkel) och för att jag känner igen mig i dig. Någon annan skulle säkert svara annorlunda, för det är så livskunskap och livserfarenhet fungerar, vi har alla lite olika, även när det finns gemensamma nämnare. Kanske väldigt många skulle känna igen sig i din fråga, och jag tror starkt att utvecklingspsykologerna skulle hålla med mig fullkomligt om att det här mer eller mindre hör till personlighetsutvecklingen (har själv läst en och annan kurs i utvecklingspsykologi)! De flesta av oss får perioder i livet när vi inte alls känner oss beredda eller villiga att ta nästa "steg" i livet, oavsett om det handlar om att börja skolan som 7-åring, börja leva tonårsliv eller flytta hemifrån. För att inte tala om alla de andra ålderskriserna i livet, som tex den klassiska 40-årskrisen ;) Det hör till!

Senast häromkvällen sa min 6-åring som ska börja förskolan att han inte vill bli vuxen, för det verkar så tråkigt att måsta jobba varje dag. Nå, han ändrade sig kanske lite efter att jag berättat hur otroligt mycket jag tycker om mitt jobb, men jag förstår hans tanke. Och hans känsla. Om att något kommer att begränsa honom, begränsa hans valfrihet och begränsa hans lust att göra mest bara det han tycker om - leka. Min 7-åring sa också häromveckan att det värsta med förskolan är att alla bara bestämmer över en. Och det förstår jag ju också, det är begränsande. Klart att de flesta känner sig irriterad över det, klart att man då drömmer ännu mer om att spränga alla tvångströjor och ge sig ut i världen.

Men kanske finns det ofta också en viss rädsla bakom irritationen. Inte bara rädsla för att bli "instängd", utan rädsla för vad allt det nya innebär. Rädsla för att få ansvar man inte klarar av, för att få krav på sig som man kanske inte kan uppfylla, för att man är okunnig och oerfaren och att det kan bli jobbigt och obehagligt på tusen olika vis... Idag mår ju inte de rädslorna bättre heller av det allt mer ökande flödet av olyckskorpar om dålig ekonomi, svag arbetsmarknad, prestationskrav och utmattning, höjd pensionsålder osv osv osv. Det verkar krävas allt mer av de "vuxna". Samtidigt verkar - åtminstone för oss som redan passerat det stadiet med råge - ungdomstiden förgyllas och förskönas allt mer. Via sociala medier, media lättillgängligt varsomhelst med några klick osv så får unga allt fler intryck av sådant de "borde" göra. Kompisen har globetrottat och bott i en hängmatta i Australien, grannens barn lever vilt studieliv ännu vid 32, kusinen gör volontärarbete genom att hjälpa knarkande horor i Christiania... Allt ska man hinna uppleva, allt är möjligt - och allt har man rätt att göra. Så kanske blir perioderna av "jag vill inte bli stor" bara vanligare och längre numera - inte som på Pippi Långstrumps tid då "snälla lilla krumelur, jag vill inte bliva stur" var skandalöst, eftersom den allmänrådande meningen med livet VAR att skaffa utbildning, jobb och familj, bli ansvarsfull och bidra till samhället...

Men vet du, nu ska jag berätta en hemlis ;) Det är inte alls tråkigt att vara vuxen! För det första för att det inte alls behöver bli mera stillsamt och tråkigt. Jag vet inte hur många 30+ och 40+ kvinnliga kompisar jag har som skulle skratta lite ironiskt åt dig nu och säga något i stil med "vaddå tråkigt, jag har aldrig haft så mycket action som nu, kalendern är fullproppad med roligheter, jag förverkligar mig själv med alla resor och fritidsintressen jag inte hade råd eller tid med då när jag studerade - och en kväll framför TV:n hör till ovanligheterna!" Många av mina väninnor ser på "Orange is the new black" på sin padda på flyget till Barcelona med väninnorna över helgen ;) (Och när de säger "action" kanske de också gör en dubbelsyftning med finurligt viftande ögonbryn, fastän de varit många herrans år med samma karl... ;))

Den tiden är nog förbi när det var bara ungdomarna som hade kul! Men även 17-åringen där djupt inuti mig är förvånad! "Tänk att det skulle bli så häääär bra! Och intressant och givande och komplicerat och underbart!" Dessutom verkar det gå en våg bland mina jämngamla som redan fått barn, byggt hus och har fast tjänst, att vilja göra något nytt. Så de börjar plugga något helt annat, byter jobb, börjar med nya intressen... och summa summarum har mycket förändrats många gånger under deras liv, det fortsatte inte alls som ett enda grått töcken fram till pensioneringen! Så att bli vuxen kanske kan ses mera som att fortsätta vara ung, men ha mera pengar, mera förstånd, mera erfarenhet och känna sig själv bättre?

Men, det finns en tid för allt, och det finns en naturlig utveckling. De flesta av oss märker en dag att sitzarna blivit tråkiga, för att folk beter sig så barnsligt och hysteriskt där, att man inte dör om man inte vet vem som hånglade med vem på den vilda hemmafesten förra helgen, att kompisen som globetrottade inte verkade ha mognat så mycket som människa ändå (upplevelser är inget om man inte lär sig något som människa av dem), att man får såå mycket mer ur studierna när man jobbat några år inom branchen, för att man nu vet hur man ska applicera det, att man faktiskt hellre skulle välja ett bad med tända ljus än en krogkväll, för det har man insett att man får mer energi av i längden... Ofta hände allt det här utan att vi märkte det. Vi bara... mognade... Vi valde inte nya prioriteringar, vi bara hittade nya som var mycket mer givande för oss i just den livssituationen. Jo visst, vissa väljer att förlova sig, skaffa barn osv, men de gör det inte för att de måste, utan för att de VILL! Det finns en drivkraft inuti oss som pushar oss framåt, att inte fastna i samma gamla mönster. Utvecklingen går långsammare med åren, det är inte som när flickor byter från dockor till Barbie till läppstift till hångel, men de allra flesta kommer förr eller senare fram till den tid i livet då de längtar efter en baby, drömmer om att inreda sitt eget hus eller köpa en sommarstuga, har ambitioner att klättra på karriärstegen... När DET känns rätt och allt annat fel.

Men vi väljer ändå fortsättningsvis vad det där rätt är för något. Att se på kvällsnyheterna kommer nog aldrig att bli rätt för mig - jag ser personligen mycket hellre på True Blood eller Vampire Diaries! Fastän jag är tvåbarnsmamma som snart ska fylla 37, husägare, har ålderstillägg på lönen - och älskar att sticka kläder åt mig själv! Så för att ytterligare dra fram dina fördoms- och rädslospöken i solljuset, så har jag massor av jämnåriga (+/- 10 år) vänner och bekanta som har flexibla arbetstider i fantastiskt intressanta jobb (tex en frilansjournalist och proffsbloggare, flera privatföretagare, en verksamhetsledare för en förening...), som inte blivit mammor förrän de varit en bra bit över 30, som varken är förlovade eller gifta (men kan nog ha haft samma karl i 10-15 år), som inte byggt hus... fast jag råkar bara känna en som inte ville få barn. Sitter de en kväll och slötittar på TVnytt, så är det för att de VILL det, kanske som en andningspaus mellan zumban och styrelsemötet i föreningen de brinner för och att ladda i tvättmaskinen. Och när de laddar i tvättmaskinen kanske de faktiskt lyssnar på en podcast om en -för dem- intresant människa. Varenda en av dem hade väldigt innehållsrika ungdomstider, men inte en enda av dem är helt nöjd. Varenda en av dem vill uppleva mera, och kanske är de lite bittra just när bebisen håller dem vaken om natten, men de vet att de hinner leva ett lååångt liv med femtielvatusen chanser att uppleva mera. De kanske bara väljer ett 4-stjärnigt hotell istället för ett sunkigt hostel när de gör det. I den stilen.

Fast det kan ju hända att de måste anpassa sig en smula efter sina familjer också, det är kanske en skillnad. En mamma med fast tjänst och huslån kan kanske inte sticka iväg till Barcelona helt oplanerat. Och kanske kan hon stanna hemma och mysa med gubben sin i soffan också för att han behöver det. Att din pojkvän nu längtar efter att stadga sig betyder kanske inte att han skulle vara fel man för dig just nu. Inte bara för att den här fasen kanske går över för dig, utan också för att hela livet handlar om att kompromissa. Man kanske tror att man måste ta mindre hänsyn till andra när man är ung och singel, men det kompenseras nog av all angst att prestera, vara Någon, hitta sig själv, passa in, komma någonvart, uppleva en massa, vara trendig med allt från appar till val av volontärarbete, få en mening med allt man gör... Bara måste tipsa om Oscar Linnros låt "25" här nu. Texten stämmer delvis, men jag håller fullkomligt med om hans "Fy f*n va skönt att jag slipper bli 25". Det var jobbigt att vara ung ;D

Så vännen, det behöver inte alls vara tråkigt att bli vuxen. Och det är alldeles, alldeles, alldeles okej att inte vilja vara det ännu. Det är helt okej att njuta av den tid och fas i livet man är precis just nu. Hej, vad skulle annars meningen med livet vara? Inte är det väl meningen att vi hela tiden ska kämpa oss framåt, mot nästa fas och nästa i så snabb takt vi bara kan, aldrig vara nöjda och aldrig helt tillfreds? Att kunna njuta där man är här och nu är i sig en stoooor livsläxa. Att vara nöjd med livet som det är just nu och inte längta till framtiden och ha brottom med att lägga nutiden bakom sig. Det här gäller oavsett vilken ålder eller vilket skede man än är i.

Hoppas det här tröstade lite :D <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott