Nu på sista tiden så försöker jag söka tröst hos mamma och hon får krama mig osv fast det blir inte bättre. Det är som om en sådan stor sorg ligger inom mig och så fort jag är själv eller har tillräckligt med tid att tänka så svämmar den över och får mig att bli helt tom och orkar inte röra mig. Kan liksom sitta/ligga i en obekväm ställning och inte orka gå upp eller röra mig bara för att jag är för ledsen.
Det som känns dumt är att jag inte riktigt vet varför jag är ledsen, en del av skälen kan väl vara min vänner som är otroligt elaka.
En 'vän' (utanför skolan) utnyttjade mig eftersom jag var bara hennes vän när hon hade bråkat med den andra. Nu har vi inte pratat på ett par veckor förutom ett fåtal korta konversationer på kik men hon säger liksom inte ens till när hon är i närheten eftersom hon behöver inte mig längre och klassas inte i hennes kompis-kategori nu när hon blivit vänner med dem andra igen.
En annan kompis/vän brukar alltid ta upp det faktum att jag har hår på armarna. Alltså vet att dem flesta föredrar hårlösa armar och jag skulle kunna raka och vaxa men jag vill inte. Det är mitt utseende och jag försöker acceptera det, men det blir så svårt när min klasskamrat alltid ska påpeka negativa saker med det, hon måste alltid berätta när hon får gåshud (3-4 ggr per dag) och vid varje tillfälle så känner hon behovet av att nämna hur "äckligt det skulle vara om man hade mörka hår" mina hårstrån är mörka och jag är någorlunda blek så det är ganska synligt. Sedan brukar hon säga att det skulle se ut som en skog när en person med mörkt hår får gåshud. Det är ju givetvis felaktigt för det ser inte ut så på mig och för att det ska se ut som en skog så krävs det terminalhår (som sällan växer på tjejers armar) som är färgat grönt och inte ens då skulle det se ut som träd/skogar.
Sedan stirrar hon om jag har armlösa tröjor och en del gånger har hon sagt sina åsikter om skog och hår när jag hade såna tröjor och det känns så pinsamt eftersom hela klassen hör sånt och att jag har hår på armarna.
Sedan har hon sagt "Mina lår såg ut som dina men sen började jag gå på promenad varje dag och nu har jag ett mellanrum mellan låren, älskar mellanrum".
Vet inte om det var menat som konstruktiv kritik? Men eftersom det kom från just henne så tvivlar jag på det. Anledningen till att jag är mest osäker är för att jag är kortare och har större lår än dem. Mina ben är starkare och snabbare också men det är inget jag kan gå runt och bevisa varje dag.
En annan vän behövde hjälp med att fixa praoplats i sista minuten och ville inte gå själv, jag ställde upp när ingen annan gjorde det för det är så vänner gör. Jag följde med och åkte med henne och hjälpte henne hitta en praoplats och någon dag efter när vi var i skolan så orkade hon inte ens följa med mig till en annan våning för att hitta en lärare trots att vi hade gott om tid. Hon är ingen bra vän för oavsett hur många tjänster jag skulle göra så skulle hon inte ställa upp för mig om hon inte kände för det.
Det är min skolsituation och att veta att ingen av dem kommer ställa upp för mig när det behövs är otroligt jobbigt. Jag blev utfryst i min förra skola och är otroligt osäker efter det och är rädd över att någon ska tjafsa med mig och att ingen kommer och ställer upp för mig då. Tjejerna i min skola kan bråka med vem som helst av vilket litet obetydligt skäl som helst, ibland hittar dem tom på och ljuger. Om och när någon skulle utsätta mig för det så har jag ingen som skulle ställa upp för mig.
Det är det som oroar mig mest av allt för jag vet inte hur jag ska hantera en sån situation själv.
Men även nu när det är lov så är jag ledsen och har så mycket saker att stressa över. Har varit såhär ledsen otroligt länge, började någon gång i mitten av förra året men nu har jag börjat få bröstsmärtor, svårt att andas och har alltid lite ont i huvudet. Har ju ärvt migrän av pappa men jag brukar inte ha ont varje dag och den huvudvärken jag har nästan varje dag känns inte likadant.
Skulle chansa på att allt detta är på grund av all stress i skolan och nu under lovet kan jag inte heller slappna av utan försöker alltid hitta lösningar till alla problematiska situationer som kan uppstå.
Och angående det jag skrev överst, jag mådde jätte dåligt idag och var otroligt ledsen men sen när min gudmor och hennes vänner ville fika så blev jag helt plötsligt på bättre humör och lyckades må bra hela tiden utan någon som helst tanke på det som hänt tidigare men så fort jag kom hem igen så svep sorgen över mig igen och blev ledsen igen men just nu känns det bättre när jag skriver av mig. Tvivlar på att det har något med miljön att göra för även hos pappa där mitt rum ser helt annorlunda ut så mår jag lika dåligt så fort jag är själv.
Varför tror ni att det är så? :(
Även om det skulle låta som om jag avskyr mig själv så är det inte så, det jag avskyr är mitt liv mer och att allt är som det är, men jag klandrar inte mig själv men ändå är jag ledsen.
Ungdomsinformatören André svarar
Hej på dig!
Jättetråkigt att höra om hur dina vänner behandlar dig. Hon som påpekar ditt utseende hela tiden ställer jag mig mest tvivelaktig till av dina vänner. Hon är person du mycket väl kunde säga i från. Att påpeka ditt utseende är barnsligt och tyder på att hon är osäker över sitt eget utseende. Varför skulle hon annars behöva pika dig för småsaker? Tycker också att du själv vet vad som gäller. Du är starkare och det syns på dina ben. Dessutom har det visat sig att killar ofta gillar tjejer som har lite mera muskulösa ben än de som har helt pinnsmala sådana.
Överlag tror jag som du själv säger att mycket av ditt illamående beror på att några av dina vänner inte kan behandla dig rätt. Eventuellt kunde du bli hårdare tillbaks. Då någon behandlar dig illa så kan du visa det också. Strunta i att umgås med de som inte förtjänar det. Det borde ringa en klocka för dem då de märker att du inte ger dem samma uppmärksamhet och hjälp som tidigare.
Du berättar också att du ofta känner att du är helt paralyserad hemma, att du bara kan ligga och vara ledsen. Ibland krävs det ganska lite för att svänga på något så stort som humöret och måendet. En förändring i din vardag kanske skulle vara skillanden mellan glada och tråkiga dagar. Försök hitta någon hobby i trakten som skulle passa dig. Hittar du någon grupp du kan gå med i. Det kan vara allt från en idrottsgrupp till någon typ av fotogrupp. Något som du är intresserad av ska det vara, det är huvudsaken. Via den gemenskapen träffar du säkerligen andra människor, men framför allt får du en förändring i din vardag. Någonting som vaskar om dina tankar. Det behöver inte heller vara någon organiserad verksamhet. Skaffa ett gymkort tillsammans med någon vän, välj några veckodagar då ni börjar gå. Vet inte hur träningsintresserad du är, men för mig är det kanske det bästa sättet att rensa tankarna då allt känns tungt. Du märker ju hur stor betydelse fikan hade. De små sakerna i vardagen gör skillnad!
Bra att du har pratat med din mamma om hur du mår. Faktum är att många känner att allt är jobbigt ibland. Kan nästan skriva under på att alla gör det någon gång i livet. Då är det viktigt att man får prata av sig och ventilera tankarna med någon. Det spelar inte så stor roll med vem man pratar, bara man gör det. Att skriva till oss är ett sätt! :) Kom ihåg att detta är något övergående. Det krävs så lite. Tänk också på det positiva. Du verkar ha många fina sidor, som du dessutom känner till. Moget av dig att kunna förstå och uppskatta det fina som du har. Den vetskapen tar dig längre än du tror, och absolut längre än vad din "väns" nedlåtande kommentarer kommer att ta henne!
Sköt om dig!
Ungdomsinformatören André
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar