Till Kix

Hej Gringo!

Ledsen att höra att det har varit en jobbig period för dig.

Du stör mig inte alls med dina frågor, du är nog välkommen att skriva in precis när du vill :) Däremot så hoppas jag att du har förståelse för att det ibland kan ta en liten stund för mig att svara, försöker nog att komma åt att svara dina frågor så fort som det går eftersom jag vet att det är viktigt för dig att få bolla dina tankar med någon. Men samtidigt så tar det mig ganska länge att svara när frågorna är långa och om ganska avancerade ämnen, så ibland om jag exempelvis bara har en halvtimme ledigt mellan möten eller liknande så kan det ibland vara så att jag svarar på nån kortare fråga fast de kommit efter din fråga. Så om du ser att jag svarat på nåt efter din fråga så ska du inte tro att det är för att du skulle störa mig eller nåt sånt. Som sagt, du är välkommen att skriva långt, men jag hoppas du förstår varför det ibland kan ta mig en liten stund att svara. Jag är anställd bara på 80% arbetstid just nu, men efter nyår går jag upp tillbaka i 100% så då får jag förhoppningsvis mera tid för frågor, för gillar ju att svara på såna :)

Det första jag vill säga om din situation i allmänhet är en liten ”tolkning” som jag drar ur den – men du behöver fundera själv om den stämmer eller inte för det kan jag inte säga för dig, speciellt inte eftersom jag inte träffat dig utan vi bara skrivit. Det här är mera av en allmän betraktelse som jag gjort överlag med hur det kan funka att gå i terapi.
Nämligen – nu när du har jobbat med dig själv i terapin och blivit mera medveten om dig själv, din problematik, och dina tankar, så öppnar det också upp en sorts ”pandoras box” till det som finns underliggande till varför du har fått dessa tankar till att börja med. Sånt som du måste jobba med för att kunna släppa hälsoångesten. Rädslor och djupa tankar och så vidare, kan ha kommit till ytan mera än innan, och det kan få dig att känna en massa känslor som kanske alltid varit där på ett eller annat sätt men mera dolda eller tagit sig uttryck i annan form. Medvetenhet om sina underliggande rädslor och tankar och varifrån de kommer är i längden en BRA sak, men det kan vara att du skulle ha behövt flera terapisamtal än vad du fick för att utforska och bearbeta det hela. Jag tror helt på när du säger att det kändes bra när ni slutade, som att saker var uppredda, men ibland kan saker komma krypande på en med tiden som man inte märkte med detsamma, för att man liksom öppnat porten till att tänka och se på sig själv på ett nytt sätt, samtidigt som gamla mönster är svåra att sluta med ”sådär bara”. Det här kan vara rätt jobbigt till att börja med. Men om man vågar fortsätta öppna port för port och jobba med att lära känna sig själv och sin ”kärna” så leder det till bra saker. Fast det kan nog vara väldigt tungt och tidskrävande att göra på egen hand, så jag önskar att du skulle få hjälp med det. Det lät ju som att du fick bra kontakt med hon du pratat med innan, så det kanske skulle vara bra att fara tillbaka och prata med just henne. Men jag förstod också i det du skrev sist att hon är på någon typ av ledighet. Om dessa tunga känslor är överväldigande för dig så kanske du kan fara och prata med någon annan några gånger tills hon är tillbaka? Det är överlag ingen dum idé att prova prata med flera eftersom olika människor har olika sätt att se på saker.

Som jag förstått saken så är din pappas ålder ingen riskfaktor för dig och inget du behöver oroa dig över.

Ha tålamod för processen du är i! Det här kommer ta lite tid men det kommer vara värt det, och försök tänka att även om det känts skit nu ett tag så är två år sist och slutligen en ganska kort tid av ett helt liv. Det kommer inte alltid vara såhär! Du måste våga pusha vidare nu för du är på rätt stig med att försöka reda upp det här, och det kommer leda till så mycket bra i framtiden, våga tro på det. Du säger något viktigt när du säger att du ”vill inte leva på det här viset”. Det betyder dock inte nödvändigtvis att du vill dö, även om det är ett sätt hjärnan kan tolka känslorna på. Det betyder att du vill ändras, du är redo för förändring. Att inte vilja leva i sammanhanget man befinner sig i för stunden betyder alltså inte nödvändigtvis döden utan att man har märkt att sättet man lever på inte är det optimala för en, och att det måste ändra, att man kan välja och jobba för att leva på ett annat sätt än man nu gör för att undkomma situationen man befinner sig i. Det där handlar lite om vilket perspektiv man väljer att ta. Fast det kanske för dig känns som att du inte kommit så långt som du önskat detta år med att bli kvitt dessa tankar så har du ju ändå kommit jättelångt redan med hur du jobbat med dig själv (men man ser det inte alltid själv så tydligt), och kom ihåg - för en stund här i vintras så kändes ju allt bra igen. Du kan känna så igen! Men det krävs lite mera jobb, och du kommer antagligen ha några återfall på vägen. Men tiden som det känns bra emellan kommer att bli längre, tills det till sist är bra. Ta dig tillbaka till terapi, och fortsätt pusha. Det kommer nog bli bra :)

Du säger att din självkänsla ibland är rätt svajig. Det är rätt vanligt om man blivit mobbad. Men det är helt möjligt att börja gilla sig själv mera. En del av det är att försöka lära känna sig själv, bli vän med sig själv, och börja att radikalt acceptera att man är den man är och att det räcker. Det går inte över en natt, även det är en process, men en väldigt möjlig sådan. HÄR har vi på Decibel gjort lite infosidor om sånt man kan göra för bättre självkänsla och självförtroende, det kan du kolla in om du vill :)

Hoppas dina tunga känslor lättar snart!

Kram, Kix