vill int leva längre

Hej fina och underbara du.

Det smärtar att läsa dina ord, men det finns definitivt hopp och du är modig som skrev in. Du har varit med om mycket som aldrig borde ha fått hända och jag förstår smärtan och eländet som det orsakar. Du ska veta att det som de personerna gjort mot dig, speciellt din systers man är fel, så otroligt fel. Egentligen borde något sådant anmälas och personen som gjort det ställas till svars för vad han gjort, men jag förstår att steget att göra det kan kännas övermäktigt, särskilt när det är inom familjen. Om du kan, även om det inte är nu utan längre fram när du samlat styrka och har stöd omkring dig, uppmuntrar jag dig ändå att berätta för någon och överväga en anmälan. Det han gjorde mot dig är ett BROTT, familjemedlem eller ej. Med den bakgrund du beskriver förstår och vet att jag det kan vara otroligt svårt att lita på någon, särskilt av det manliga könet, men finns det kanske någon kvinna du litar på i din omgivning som du kan prata med? Eller skolkurator eller någon myndighetsperson (de har tystnadsplikt) som du kunde gå till? Polisen och t.ex. kvinnojourer eller ungdomsmottagningar har ofta personer som är särskilt utbildade till att handskas omsorgsfullt med fall av övergrepp, de vet hur de ska göra det finkänsligt. Även om du inte i nuläget vill gå ut med vad som hänt och anmäla råder jag dig att ringa t.ex. en kvinnorjour (telefonnumren finns på nätet eller så kan du ta kontakt med Decibel igen) och bara prata. Det kan hjälpa mycket att bara få berätta till någon som förstår, även det görs anonymt så du behöver inte vara rädd att något av det som sägs kommer fram.

Gällande ditt eget mående, jag är säker på att det finns människor som skulle sakna dig, du nämnde t.ex. en pojkvän. Han skulle säkert sakna dig, också dina familjemedlemma? Ofta när vi är inne i vårt eget mörker ser vi inte hur andra människor i vår omgivning reagerar på och känner för oss, men de finns och det finns de som bryr sig. Jag förstår att allt känns nattsvart just nu, men det finns hopp, det finns ljus, det finns läkning.
Det viktigaste nu skulle vara att du får hjälp och för det krävs det att du tar kontakt och berättar om hur du mår och vad som hänt. Jag vet att det är svårt, tungt och kan kännas nästintill omöjligt, men det är också det som kommer att hjälpa dig att må bättre. Du behöver inte nödvändigtvis börja med att tala om övergreppen, men sök upp någon du kan lite på och prata med, vän, kurator, skolsköterska, någon på en ungdomsmottagning, en ungdomledare i någon ungdomsgrupp eller kyrka, någon som du vågar prata med och som kan guida dig till att få mer hjälp vid behov. Du kan börja med att bara tala om hur du mår, att du behöver hjälp att orka. Sedan när du känner dig mer bekväm med personen kan ni gå in på detaljer, allt i din egen takt och beroende på hur du orkar. Sköt om dig själv, skapa en lugn omgivning runt dig, be en bön om du kan, försök vila så att huvudet kan tänka lite klarare och du får styrka att söka hjälp. Hjälp finns och människor som vill hjälpa, de behöver bara din första kontakt.

Igen, du är redan stark som skrev in till oss, och jag är så ledsen att det är under dessa omständigheter. Jag vet att det är tugnt, men genom att berätta för någon kommer saker att kunna börja bli bättre. Du är inte ensam, det finns hopp och det finns orsak att leva. Livet kan bli bättre än vad det är nu, och det du nu går igenom kan med rätt hjälp och stöd bli en styrka för dig i framtiden. Det finns människor som behöver dig, just dig, även om du kanske inte är medveten om det just nu. Du är värdefull och det finns ett liv efter detta mörker. Du kan komma ut ur det här, och du kan leva med glädje igen.

Många kramar från Emily Gichuhi