Frustrerande

Hej!

Jamen ååååå, vad VI känner igen oss i din fråga! Japp, fastän vi är vuxna, självsäkra kvinnor, så pendlar också våra självförtroenden från dag till dag och timme till timme! Jo, på riktigt, vi gissar att de flesta "normala" människor gör det. Och man har ju hört intervjuer med vissa stora skådespelerskor och fotomodeller där de också berättar att de under vissa stunder också känner sig usla och värdelösa utseendemässigt. Men på ett underligt vis kan vi förstå det, för världen de lever i är nog säkert ofantligt, otroligt utseendefixerad. Där tänker alla säkert dygnet runt på skönhet och ofta är det ju mycket den de lever på, den de får jobb för, den som spelar roll. Tänk på vilken tid och energi och pengar de ska lägga ner på sina naglar, sitt hår, på att smörja ansiktet med femtielva smörjor, operera och känna smärta för det...

Tyvärr är det ju också lite så i den vanliga, österbottniska ungdomsvärlden idag - ja säkert i stora delar av västvärlden. Ungdomslivet går ganska mycket ut på att jämföra frisyr med skolans populäraste tjej, tjata på morsan om märkesväskor, betygsätta snygga killar i skolkorridoren, fila naglarna på lektionen, bläddra i Cosmopolitan och drömma om fotomodellernas kroppar... Det är otroligt mycket jämförande och avundsjuka och värderande och kategoriserande (typ hon är emo och han nörd) bara under en vanlig skoldag. Allt baserat på utseende! Inte underligt att de flesta ungdomar blir lite självupptagna, utseendefixerade och "ytliga" då...

Det värsta är att man omedvetet behandlar folk enligt hur de ser ut. Det finns tex undersökningar som visar att vackra barn får i medeltal högre betyg än mindre vackra barn. Så då är det logiskt att vi alla tror att vi själva behandlas enligt hur vi ser ut. Och helst skulle vi då alltså se så bra ut som möjligt, såklart. Men det idiotiska i det här är att det ändå inte spelar så stor roll som vi inbillar oss att det gör. Vi börjar väldigt lätt tro att jamen om vi bara blir lite smalare, så kommer vi nog att bli lite populärare - eller då kanske den där killen vi gillar kommer att upptäcka oss och falla för våra fötter. Det som VERKLIGEN spelar roll är faktiskt hurudan man är som människa! Vi tar det här med att bli förälskad i någon ögonblickligen som exempel. Säg att en kille ser en supersnygg tjej som han faller för direkt. men så öppnar hon munnen och visar sig vara världens värsta, elakaste bitch. Tror du inte att hans känslor svalnar rätt snabbt då?

Det lustiga är också att allt vi utvecklar i vår insida väger mycket tyngre för självförtroendet än vad förbättringar på vår utsida gör. Att tappa några kilon kan nog kännas skönt, men det kan kännas tusen gånger skönare att vara den lyckligt utvalda som får det där eftertraktade sommarjobbet på basen av de egenskaper man har som människa. Och nog vill vi ju att någon ska bli kär i oss för den människa vi är, inte för hur vi ser ut, eller hur? Så för att få bättre självförtroende är det INSIDAN man först och främst ska jobba på. Bli en "bättre människa" genom att tänka på andra, kämpa och lyckas med det man gillar att göra (avsett om det är en 10:a på betyget eller att sticka en halsduk), öva på att bli charmigare, njut mer av stunden... Att skapa ett innehållsrikt och värdefullt liv åt sig själv så gör att man tycker bättre om sig själv som person och då spelar utsidan inte längre lika stor roll. Jo, man kan fortfarande störa sig på den stora magen, men det får en inte längre att deppa ihop eller hata sig själv.

Att forma om sin kropp genom att tex träna för att den ska bli SNYGGARE funkar inte alltid så bra. Belöningen man känner när man blivit smalare är inte lika stor som tex alla lyckohormonerna ett träningspass kan ge bara för att man rör på sig. Det är ju egentligen lyckohormonerna som frigörs i kroppen av motionen som gör att man känner sig gladare, friskare, starkare och LYCKLIGARE - att man slipper in i de trånga jeansen är mer ett plus. För om målet är att slippa in i en nummer mindre jeans, så motiverar det inte riktigt, det kanske inte riktigt känns så "värt det" att man orkar hålla på att - precis som du skriver - leva så styrt av bantning och träning. Det blir bara en massa jobbiga måsten och borden och besvikelser och så blir man ännu mer modfälld och led sig själv och så hittar man ännu fler saker i sitt utseende att störa sig på och så blir det en ond cirkel av alltihopa. Förstår du, risken är att om du jobbar bort din mage av fel orsaker, så kanske du bara börjar störa dig på dina ben istället, och sedan ditt hår och sedan dina tänder osv osv osv osv osv tills du har absolut noll självförtroende kvar.

Jo, det är superbra att du vill ta tag i din kropp, men gör det helst för att börja må bättre och trivas bättre med dig själv än för att du ska bli snyggare. Om målet är att du tex tillsammans med dina vänner ska kunna slappna av, trivas så med dig själv och vara så självsäker att du inte alls tänker på att hålla in magen - så kanske det inte är BARA magen du ska jobba med. Försök också att hitta motionsformer som du NJUTER av, som du får mer än bara formad kropp av. Det behöver inte alls kosta massor som ett gym (där alla ändå är så himla utseendefixerade...). Hitta något du gillar att göra: promenera med kompisen och ha tjejsnack samtidigt, gå på zumba med morsan, spela XBox Kinect eller Wii med brorsan tills du är genomsvettig av att ha skrattat så mycket, ladda ner pilates-appar och ligg hemma på golvet och träna smart... All nyttomotion du bara hittar är till fördel, så ta trappan eller cykeln - eller hej, du kan springa istället för att gå! en liten bit åtminstone. Bara för att känna hur skönt det är att sträcka ut och hur härligt hjärtat bultar av lyckohormonerna efteråt. Skratta! Se det roliga i livet! Se din kropp som ett roligt redskap!

Ååå, nu blev vi inspirerade av oss själva! Tänk om vi skulle GÅÅÅ till lunchstället istället för att ta bilen! Och få lite sol!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna