Mördare

Hejsan!

Jag ber om ursäkt att ditt svar har dröjt så länge, så ska det ju inte vara, men jag har inte lyckats få kontakt med experten som brukar ta såna här frågor. Vet inte om hon slutat på sitt jobb och inte har samma e-mail mera eller om det blivit någon annan "communication breakdown". Så jag kommer nu svara själv istället.
Men först vill jag visa hur psykiatriska sjuksköterskan Camilla har svarat på en liknande fråga vi fick in för nåt år sen, av en person som var rädd för att hen skulle bli en mördare eftersom hen ofta tänkte på det: 

"Sådana tankar som du beskriver låter väldigt jobbiga. I din ålder så är det ändå väldigt vanligt att man kan ha sådana funderingar. I vår värld pågår en massa hemska saker som händer långt borta från oss i något annat land eller rätt nära oss. Tack vare smarttelefoner, appar och sociala medier, youtube så får vi info om olika händelser jättesnabbt, vilket du säkert märkt. Det är både bra och dåligt tycker jag. När man hör att någon t.ex. mördats så skrivs det mycket om hurudan mördaren var som människa. Ofta kan man läsa t.ex. "hen var en alldeles vanlig person som var tystlåten och lite blyg" eller "det är svårt att förstå att en så lugn och försiktig  person har kunnat göra detta".

Då är det lätt att man som du gjort börjar fundera ifall man också kan bli en mördare, man är ju en helt vanlig person. Men så är det inte. De flesta av oss växer upp till helt vanliga människor och det är endast få människor som blir mördare. En mördare kan man inte bli genom att tänka på det. En människa som kan ta någon annans liv så saknar något som heter medkänsla och respekt för den andra. Det kan göra att personen tänker att andra människor inte är värdefulla och inte bryr sig om  fast en annan människa skadas."

Så skrev Camilla alltså om att tänka på mord.

Du skriver också att du funderar på om du kanske kan vara psykopat eller liknande? Jag undrar varför du undrar det, om det är "bara" det att du tänker på mord eller om det är något annat också? Oftast när någon är psykopat så är det inget som de direkt tänker på/bryr sig om själva (alltså sin egen psykopati), och det är bara en väldigt väldigt liten andel av alla människor som faktiskt är det så jag tror inte du behöver oroa dig om det (redan det att du oroar dig om det tyder ironiskt nog på att du inte är psykopat). Ifall du kan känna någon typ av medkänsla/medlidande/tänka dig in i hur andra människor känner så är du inte psykopat. Alltså att du har en empatisk förmåga av något slag. 

Det låter som att dina tankar om mord kanske kan ha blivit någon typ av tvångstankar? Alltså att du inte vill tänka dem, men ju mer du försöker att trycka bort dem och inte tänka på dem - desto mer kommer du på dig själv med att tänka såhär. Du vet den där klassiska leken när man ska försöka att inte tänka på en pingvin - det går inte när man försöker för då är allt man kan tänka på pingviner. Så försök att inte förbjuda dig själv att tänka nåt. Tankar är inte det samma som handlingar. Istället när tankarna kommer så försök förhåll dig neutral till att de kommer, notera dem och låt dem passera i lugn och ro för att sen tänka på nåt annat. Ifall du försöker med tvång trycka undan dem så kan det vara att de fastnar mera. 

Det här är kanske inte så lätt som det låter (om det ens låter lätt, haha, kanske inte), så ifall dessa tankar lämnar kvar att störa dig så kan du nog söka hjälp för det. Du skriver att du är rädd för att skrämma bort någon psykolog eller liknande person, men du behöver nog inte oroa dig för det, de är tränade för sånt här, och att ha den här typen av tankar är faktiskt lite vanligare än vad man skulle tro. Det är bara det att de flesta människor inte vågar säga det högt i sociala sammanhang. Men ifall du ännu inte känner dig redo att prata med någon irl om saken men ändå känner för att prata om det så finns exempelvis Ärligt Talat-chatten som är anonym. De har en psykolog där vissa dagar, kolla den här länken så kan du hitta vilka :)
Men, återigen, du behöver inte vara rädd för att skrämma bort en sakkunnig med såna här tankar - ifall de inte kan lyssna på det så är de kanske inte riktigt rätt för sitt jobb för att vara helt ärlig. Så ta modigt kontakt bara ifall tankarna lämnar att störa dig. Ofta så blir saker bättre av att prata om dem.

Kram, Kix