Besvikna föräldrar

Hej orolig!

Hm, det är alltid lite knepigt med förväntningar. Det här låter kanske som en lite flummig inledning, men ha tålamod med mig ;) I det här fallet kanske vi kan tala om dina förväntningar vs. dina föräldrars förväntningar. Med förväntningar menar jag nu vad man har för drömmar och ambitioner om olika mål i livet och hur man tänker sig att man ska ta sig fram till målet. Men det handlar på ett djupare plan även om varför man egentligen tycker att just det målet är viktigt att uppnå, alltså vilka värderingar man har.

Säg att dina föräldrar har en uppsättning värderingar som de - så som föräldrar nu brukar göra - tycker att också du ska ha i livet. Jag vet ju inte om det här exemplet stämmer på just dina föräldrar, men vi hittar nu på att ett par föräldrar värdesätter sådana yrken som läkare eller ingengör, för att de tycker att personer som har de yrkena representerar deras värderingar och därför är "bra" yrken - och för att kunna bli läkare eller ingengör behöver man klara sig bra i lång fysik, det är en förutsättning för att kunna gå vägen mot just det här målet.

Om barnet inte klarar av att uppfylla kraven som både egna och föräldrarnas förväntningar ställer, så är det såklart jobbigt för barnet att kunna hantera och smälta det faktum att man inte har vad som krävs för att kunna uppfylla de egna drömmarna. Det kan kräva en del omställning, "vad ska det nu bli av mig när jag blir stor?" kan påverka även "vem är jag nu?". Beroende på hur hård barnens egen ambition att bli just tex läkare har varit och beroende på barnets personlighet kan de känna sig vilsna och besvikna eller lätt hitta nya vägar och amibitioner i livet. Föräldrarnas reaktion igen beror likaså kanske mest på föräldrarnas egna personligheter, hur pass accepterande och stödjande de kan vara för sitt barn. Klart att de allra flesta föräldrar vill det bästa för sina barn, men det är en hårfin balans mellan att pusha sitt barn till sådant som ändå kanske finns inom räckhåll bara de skulle kämpa lite, och mellan att kräva för mycket eller orättvisa saker av sina barn.

Om barnet däremot egentligen inte alls vill bli läkare eller ingengör, utan nu mest valt den vägen mot det målet för att glädja föräldrarna, så kanske det inte handlar bara om en konkret besvikelse för att "vägen stängs av" när barnet exempelvis väljer bort lång fysik. Utan det kanske på det djupare planet även kan handla om besvikelse för att föräldrarna upplever det som att barnet inte delar deras egna värderingar. "Varför vill du inte bli läkare, det som är så bra, tänk vad fint att hjälpa människor, och få bra lön...." Det här kanske alltså gör föräldrarna lite förvirrade och förnärmade också, "vem är hon egentligen, mitt barn, hur kan hon tänka så?" och "duger inte det jag uppskattar åt henne?" I värsta fall kan det till och med handla om att mamma eller pappa också skulle ha velat bli läkare när de blev stora, men inte kunde, och därför blir besvikna på barnet när det inte vill uppfylla deras drömmar i andra hand (fast det är nog sällan en förälder skulle kunna erkänna något sådant).

Som sagt, jag vet ju inte varför du tror att dina föräldrar kommer att bli besvikna på dig för att du valt bort lång fysik. Du kanske dock har en aning om det, och kan kanske förhålla dig till den orsaken när du berättar om ditt beslut. Du kan även förbereda dina motiveringar till ditt val, argument som är viktiga för dig, men som även kan make sense i deras öron. Säg att du känner att det är för tungt med lång fysik nu, att du bävar inför arbetsbördan i vinter och känner att du måste välja bort något för att inte gå in i väggen: hur säger du det på ett sätt som de inte tolkar som lathet eller bortskämdhet? Håller ni alla er lugna och sakliga och objektiva till alla undre värderingar och argument, så är chansen stor att de ska kunna se saken ur din synvinkel och förstå ditt val utan större knot.

De allra flesta föräldrar brukar nog påminna sig själva om att barnen ska få leva sina egna liv, välja sina egna vägar och göra sina egna beslut - men också ta ansvaret för och konsekvenserna av de här besluten då också. Det är dock inte alltid så lätt för föräldrar att låta de snart vuxna barnen börja stå på egna ben på gott och ont, för föräldrarna har ju många års erfarenhet av att göra det som är bäst för sina barn och därmed också ofta besluta för dem. Det är inte så lätt för de flesta föräldrar att acceptera att barnen håller på att bli stora. Men lika väl kan det ju nog hända att de faktiskt tycker att du ska ta dina egna beslut och respekterar de besluten och stöder dig oavsett vad du väljer också - du kanske oroar dig i onödan?

Jag tror alltså att ju mera kommunikation och argument och grundade motiveringar, desto större är chansen att dina föräldrar inte blir ledsna för att du valt bort lång fysik. Det ÄR ju faktiskt ditt beslut, din frihet och ditt ansvar att välja i ditt eget liv. Så länge du själv också kan stå för motiveringarna och känner att du gjorde rätt beslut på basen av rätt faktorer, så är det lugnt. Det skadar inte att samtidigt fundera igenom vilka värderingar DU har, vad som är viktigt i ditt liv både just nu och i framtiden och hur du tror att just du vill leva. Det handlar inte bara om att du nu under tonåren håller på att hitta dig själv och skapa din identitet och därför borde fundera mera på vem du är och vad du vill och anser, utan att vi människor faktiskt ständigt förändras, lär oss nytt, får nya intryck och därmed nya värderingar, mognar, utvecklas osv. Det skadar inte att nu som då fundera på vem man är.

Hoppas det går hur bra som helst att berätta, och att det känns som ett bra beslut även i fortsättningen. Det är alltid jobbigt att göra beslut och stå fast vid dem utan att börja tvivla på sig själv pga andra - men i livet bara måste man välja väg nu som då, det går inte att gå på två stigar samtidigt.  <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott