Presentationsångest har gått för långt

Hej!

För det första: jättebra att det inte gick så långt som till självskadebeteende!!! Det visar att du ännu, på ett grundläggande plan, är rädd om dig, även när du är så besviken på dig själv att du vill göra dig illa. Det visar på självrespekt och självbehärskning, på att du innerst inne vet att du är värd mer än smärta - och kanske också både på att du vet att det är en farlig väg att slå in på att börja skada sig själv och att det ändå inte löser några problem. Så det är bra att du blev rädd! Ta fasta på de här känslorna och tankarna, ta fasta på att du ändå förstår att ta hand om dig och respekterar din egen kropp.Ta hand om dig själv istället!

Det är helt naturligt att man på något vis vill bestraffa sig själv när man är arg och besviken på sig själv, men det betyder inte att man ska ge utlopp för det. Det vore som att slå någon man är arg på och man får ju inte slå någon, inte heller sig själv. Överlag är inte straff alltid så effektivt när det gäller att få fram önskat beteende, utan inom allt från barnuppfostran till hur man behandlar fångar i fängelser i Finland så satsar man mer och mer på uppmuntran och positiv förstärkning. Till och med hundar lär sig snabbare och mycket bättre om man berömmer dem än om man skriker åt dem. Så nästa gång du blir arg och besviken på dig själv, föreställ dig istället vad en kärleksfull förälder eller en superbra lärare skulle säga åt dig i den situationen. Vad skulle du vilja höra? Hur skulle du vilja att de skulle reagera? Jamen säg så till dig själv då, reagera så som du vet att du skulle må bättre av - inte sämre!

Det är lättare sagt än gjort, jag vet, för när man är väldigt högpresterande och ställer stora krav på sig själv, så är det som om hjärnan fastnat i det tankemönstret. Man känner att man ÄR sina prestationer, är vad man gör, och kan värderas utgående från exempelvis hur duktig man är i något skolämne. Men för att kunna tycka om sig själv och känna sig värdefull no matter what, så gäller det att ställa om sina egna tankar just till mera vem man är än vad man gör. Har du hackat på dig själv länge redan de gånger du inte nått upp till dina förväntningar är det lite som mobbning, tankemönstret sitter hårt och djupt rotat. Så då är det enda man kan göra att börja tjata på sig själv med nya, positiva tankar. Upprepa att du är helt okej trots B:et, att du duger, att du är bra, ja kanske till och med lite fantastisk! Först kommer du inte att tro på dig själv, du är för van att kritisera dig själv, men fortsätt tjata på dig själv med goda tankar! Ge inte upp på dig själv! Övertyga dig själv att du duger bara genom att andas och finnas till.

Det hjälper definitivt inte att tänka att du måste bli bättre för att duga, att du måste kämpa hårdare för att visa att du är värd något, det bara matar de negativa tankarna. Försök att slappna av lite, visa dig själv medkänsla och sänk ribban en smula. Du blir inte sämre av ett B! Det är dessutom helt okej att inte göra sitt bästa precis hela tiden. Ingen av oss gör vårt bästa hela tiden, det är helt enkelt omöjligt - ja omänskligt! Vi är inte skapta så att vi skulle kunna vara på topp hela tiden. Alla har vi sämre dagar, dagar då hjärnan känns trög eller vi gör misstag, det finns till och med biologiska förklaringar till att vår form går i vågor, likaså vår energimängd. Så att försöka ge 100% hela tiden är dumt, till och med farligt, eftersom den strävan bränner upp all vår energi, vi bränner ut oss själva på det sättet. Så varför skulle du vara tvungen att vara på topp hela tiden, ingen annan är ju det, ingen annan KAN ens vara det?

Så ha lite förståelse med dig själv, ha lite självmedkänsla och var inte en sådan krävande bitch mot dig själv! Visst lovar du det?

Stooooor kraaaaaam, Liselott