Han har kontakt med exet

Hej Hjälp!

Ja du, det här var knepigt. Och ett typiskt alla-har-sin-egen-åsikt-om-vad-du-borde-göra-problem, eftersom alla har lite egna värderingar och "regelverk" för vad de tycker att är rätt och fel. Det finns många plus och minus, många å ena sidan och å andra sidan här. Jag kan bolla dem lite med dig, men egentligen kan jag också bara ge dig mina egna åsikter, erfarenheter och kunskaper, eftersom det nog inte finns något odiskutabelt, allmänt gällande rätt och fel här.

Det jag personligen kanske reagerar starkast på är lögnerna. Oavsett orsak, oavsett omständigheterna, oavsett avsikt, så är lögner alltid frätande i en relation. Redan så länge den andra inte fått reda på lögnerna, så kräver det energi, tankekraft och ett kuvande av det dåliga samvetet för att fortsätta ljuga - och upprätthålla tidigare lögner. Vilket man ju måste om man en gång börjat ljuga. Just det används annars ofta som en förklaring till att någon exempelvis mörkat något en längre tid, att om man en gång ljugit blir det tusenfalt svårare att come clean efteråt, eftersom skadan (att man överhuvudtaget ljugit) redan är skedd. Därför kan det kännas som att man inte har några andra alternativ än att fortsätta ljuga, och så är den onda spiralen neråt ett faktum. Och när man blivit fast för lögnerna så blir ju tyngden av dem, effekten av dem på förhållandet, akut och intensiv.

Det i sin tur handlar om ett brutet förtroende. I en relation är tilliten och förtroendet a och o. "Förtroende tar länge att bygga upp, en sekund att rasera och evigheter att bygga upp på nytt". Kan man inte lita riktigt på varandra, brukar de vanliga konsekvenserna bli svartsjuka, misstänksamhet, övervakning, kontrollförsök och liknande. Alternativt kraschar förhållandet rätt snabbt. En av grundpelarna i en kärleksrelation, när man är ihop, är ju att man egentligen gett varandra löftet att inte vara med någon annan. Sedan har varje par och varje individ egna "gränser" för när något räknas som otrohet eller inte, så där kan tusen frågetecken uppstå, likaså många gräl, förväntningar som inte matchat, svartsjuka den ena anser befogad men den andra inte osv.  Det vanliga är tyvärr dock att om den ena anser att den andra gjort något otillåtet enligt den ena, så har den ena svårt att förlåta. Här har man svårt att se saker ur den andras synvinkel, svårt att acceptera och tolerera saker som går mot ens egna värderingar och svårt att både förlåta OCH glömma. Speciellt glömma, förtroendet tar som sagt oftast väldigt länge att bygga upp tillbaka. Det är möjligt, det har par bevisat förr, men jag tror inte att det är möjligt om saker och ting fortfarande är outredda, om man fortfarande tycker olika eller om saker fortsätter på samma sätt som förr.

Hand i hand med var man personligen drar gränsen för otrohet, så går gränsen för hur mycket man själv tycker att man har rätt att kräva av en partner. Tex om man anser att otrohet är att ha känslor för någon annan, så "låter" man då partnern träffa sådana han någon gång haft känslor för? Eller sådana han kan få känslor för? Här igen är det väldigt personligt vad man skulle önska att partnern gjorde och inte gjorde, men man kan ju inte bestämma över en annan människa. Vi har alla rätt till ett privatliv, fastän vi är i ett förhållande. Vi har alla rätt till allt från egna intressen till egna hemligheter - det finns ingen lag som säger att man måste berätta allt för partnern - och vi kan inte förbjuda partnern att göra vissa saker. Kärlek står inte över sådana mänskliga rättigheter som att vara vän med vem man vill. Ingen kan eller får kontrollera precis allt i partnerns liv, och det är de svartsjuka som ofta försöker göra det ändå. Svartsjuka igen brukar uppstå av två huvudsakliga orsaker: antingen har man verkligen fog för svartsjukan, tex tidigare erfarenheter, eller så lider man av dålig självkänsla. Det senare handlar då om att man inte tror att man själv är nog för partnern, duger, räcker till, utan misstänker att partnern när som helst ska hitta någon bättre. Då spelar det ingen roll om partnern så skulle stå på huvudet för att undvika allt som kan göra en svartsjuk, det är sig själv man måste jobba på.

Sedan är det det här med att relationer kan utvecklas med tiden. Jag tänker nu på hans ex. För fyra år sedan var de ett par, men idag är de inte det. Deras relation har genomgått en utveckling och de är inte samma människor som de var för fyra år sedan. Därför är det helt teoretiskt möjligt att han verkligen känner bara vänskap för henne. Det är inte ovanligt att ha en speciell sorts vänskap med en person som man tidigare varit tillsammans med romantiskt sett. När man var tillsammans tillbringade man mycket tid tillsammans, lärde känna varandra på djupet, var intima (inte bara sex, utan även tex sova tillsammans) på ett sätt man inte vanligtvis är med andra kompisar, man delade liv och livshistoria och troligen trivdes man bra tillsammans. Relationen kan därför utvecklas till en riktigt fin vänskap när de sexuella och romantiska känslorna svalnat bort.

Sedan måste man ju minnas att de gjorde slut av en anledning också. Den anledningen kanske fanns i deras romantiska relation, men spelar ingen roll nu när de är vänner, fastän de kanske är fullt medvetna om att de aldrig skulle kunna bli tillsammans igen, eftersom samma problem bara skulle uppstå på nytt då.

Å andra sidan så kan just den första stora kärleken (och andra betydelsefulla kärlekar i livet) ännu exempelvis kännas som idealbilden av en relation, ännu ha en speciell plats i ens hjärta eller ännu vara något som man inte vill ge upp ur sitt liv. "Man glömmer aldrig sin första". Det kan liknas lite vid en barndomsbästis, som man med tiden kanske idealiserar, kanske saknar, kanske mäter andra enligt. Nej, det är inte rättvist, men det finns de som fungerar så här. Kanske beror det då på att man inte känner sig beredd på att gå vidare i livet, kanske på ren och skär sentimentalitet, kanske på en form av omognad att utvecklas själv från det man var, kanske i värsta fall ett slags garanti mot besvikelser. Med det menar jag att om man redan tänker att "ingen kan någonsin vara så bra som xx", så blir man inte besviken då heller när tex en ny person inte motsvarar förväntningarna.

Klart att risken då finns att känslor som legat glömda vaknar igen om tillfälle ges - men oddsen är ändå dåliga för att andra försöket ska bli bättre än första försöket. En idealiserad första kärlek är sällan så bra i verkligheten som man minns, plus att man alltså inte längre är samma människor som man var då.

Och slutligen så brukar man inte behöva andra på ett romantiskt/sexuellt plan i sitt liv om allt är frid och fröjd med partnern. Man brukar inte behöva flirtar, bekräftelse, spänning, uppmärksamhet osv om man är nöjd med sitt kärleksliv. Otrohet brukar därför oftast ske först när det egna förhållandet redan har problem av något slag, allt från öppna konflikter till bara tråkighet. Man kan kanske därför se otrohet som ett symptom snarare än den sjukdom/olycka som förstör relationen, mera en konsekvens än en orsak. Tyvärr låter det ju lite på "han ringer endast när han och jag bråkar (vad jag vet) för att få råd om hur han ska göra och säga för att lösa de mellan oss. Han kan inte heller välja mellan henne och mig för att annars hade han inte haft nån att prata om oss med." som att han verkligen har något han behöver prata om och få råd om, alltså problem i din och hans relation.

Å ena sidan är det kanske naturligt att behöva bolla sitt förhållande med någon utomstående - kanske du också pratar om honom med dina kompisar - och det finns ju inget förhållande som är perfekt heller, alla har större och mindre problem nu som då, det är naturligt. Men att han å andra sidan hemlighållit för dig att det är just henne han bollat med, det ser jag kanske personligen som ett varningstecken. Att han systematiskt raderat meddelandehistoriker och liknande visar, enligt mig, att han själv känt att han haft något att dölja. Visst, inte berättar du heller åt honom exakt vad du diskuterat med dina vänner angående honom, så han kanske nog har skäl att radera själva innehållet, men att han hemlighållit att det var just henne han hade kontakt med visar kanske att han har dåligt samvete? Att han inte kunnat berätta för dig vem han haft kontakt med kan ju vara ett problem i sig. Det i sig behöver dock inte betyda att det faktiskt är något på gång mellan dem, något romantiskt, utan det vanliga är väl kanske att man antar att en nuvarande flickvän inte skulle gilla att man hade bra kontakt med ett ex? Och han hade ju rätt, du blev upprörd av det.

Som sagt, jag kan och ska inte säga åt dig hur du borde göra nu, men hoppas ändå att de här tankarna hjälpt dig fram mot något beslut, eller åtminstone insikter om tänkbara bakgrundsorsaker eller vanliga handlingsmönster. Mitt enda råd till dig blir dock att lyssna till dina egna värderingar och försöka efterleva dem. Går du emot dina egna åsikter om rätt och fel, så mår du troligen dåligt. Vad det i sin tur har för konsekvenser är svårt att veta, och livet går till stor del ut på att kompromissa i alla sorters relationer man har, men det ligger absolut något i "to be true to yourself".

Hälsar Liselott