komma över ex

Hej :(!

Som vanligt är det ju svårt att svara riktigt vettigt när hela frågan är i hemliga rutan, men jag ska tala lite allmänt här om att vara olyckligt kär, komma över någon och att må psykiskt dåligt. Så mycket kan man ju också förstå av din rubrik :)

Att vara olyckligt kär är nog en av de pissigaste känslor som finns, hur mycket man än påminner sig själv om att kärleken måste vara nattsvart ibland för att man ska kunna förstå och uppskatta det när den är gyllengul, så att säga. Och värre blir det om man är den som lämnades efter en lång kärlekshistoria, den som blev kvar, den som inte ville att det skulle ta slut. För alla gånger har man inte ett val i kärlek, man kan inte tvinga någon att älska fastän hur man än skulle försöka. Och på sätt och vis krävs det lite mognad och erfarenhet att förstå det här, eller man behöver ha gått igenom det en gång eller två för att inse att livet alltid går vidare och att det alltid kommer nya kärlekar. Det låter kanske stöddigt eller stereotypt att säga (skriva), men det är väldigt sant på ett "livsöverlevande" och djupt sätt. Någon gång är det första gången för alla och det betyder kanske inte alltid att det blir lättare av att ha varit med om liknande förr, men det blir mera uthärdligt. Och så lär man sig förhoppningsvis knepen för hur man personligen bäst kommer över någon.

Vi talar ofta om kärlek som något som skulle drabba oss från ovan, som vi inte kan rå för, nästan som det vore ett eget väsen med egen vilja. Men så är det inte, utan det är sist och slutligen alltid vi själva som bestämmer över våra känslor och som rår både på dem och för dem. Vissa känslor kanske följer vissa processer, som att sorg brukar gå igenom ungefär samma stadier oavsett person och situation, men vi bestämmer själva nog bland annat hur hårt och länge vi ska befinna oss i en viss känsla. Vi kan ta kontrollen väldigt ofta. Men hur bra beror inte alls bara på hur stark självkontroll vi har, tex hur väl vi kan styra undan våra egna tankar från det som gör ont, utan allt möjligt i livet kan påverka.

Vissa människor har naturligt lite lägre tolerans mot chocker, trauman, oroliga tider eller press, medan andra verkar klara av nästan vadsomhelst. Men det kan exempelvis vara frågan om tajming också: mår man annars inte heller så riktigt bra psykiskt, så kan en smäll av livet ta betydligt mer ont än den kanske skulle ha gjort om vi var allmänt lyckliga och tillfredsställda med livet och vårt psykiska mående. Hur väl vi kan komma över en olycklig kärlek beror ofta också på yttre faktorer, som om man har ett starkt socialt nätverk som stöder, tröstar och distraherar, ett bra jobb/utbildning som ger mening och positiv utmaning i livet och liknande. Och så beror det såklart på hurudan relation man hade till exet, hur länge man var tillsammans, hur mycket man delade, hur betydelsefull han var i ens liv (tex kan man i tonåren liksom växa upp tillsammans under viktiga år, och då kanske man inte känner sig själv så bra utan honom, så att frånvaron lämnar ett extra stort tomrum).

Så på basen av de är tänkbara "försvagande" faktorerna, så kan man kanske också lista ut vad som skulle kunna hjälpa en själv att komma över någon. Är det exempelvis så att man varit ihop under viktiga år i uppväxten och kanske därför inte riktigt vet vem man är i sig själv, så behöver man ju börja ta reda på det. Får man ett helt eget liv, med allt från egna åsikter och målsättningar till egna hobbyer och kompisar, så kan man med lite tur känna större trillfredsställelse i sig själv. Självkännedomen och självkänslan hänger ofta ihop - så länge man nu koncentrerar sig på sina egna neutrala eller positiva sidor, tankar, åsikter osv och inte mobbar sig själv med hur skit man tycker att man är - så ju bättre man känner sig själv desto mer tycker man att man är värd och att det egna livet är meningsfullt. Om man fyller tomrummen med sig själv och med annat intressant innehåll, som upplevelser, intressen, bra kompisar osv, så känns inte heller tomrummet efter exet lika stort och gapande. Man behöver helt enkelt sträva efter att bli hel i sig själv.

Överlag är ett botemedel mot olycklig kärlek också att faktiskt inte tänka på tomrummet så mycket, alltså dels distrahera sig själv genom att inte ge sig själv så mycket tid att vara olycklig på. Och dels helt medvetet stoppa alla tankar på exet. Kolla INTE på hans sociala media eller försök befinna dig där han är för att få en skymt av honom. Tänk inte automatiskt på honom när du ser ett par kyssas i tv. Undvik sådant som påminner om honom, som ställen ni var på och saker ni gjorde tillsammans. Inte för alltid, men för ett tag, så att du hinner glömma känslomässigt sett. En förutsättning för att komma över olycka är såklart också att se till att basic sakerna i livet funkar, som att sova passligt mycket, äta tillräckligt, röra på sig. Visste du annars att en halvtimmes rask promenad motsvarar ett piller depressionsmedicin - jo helt neurologiskt och hormonellt händer ungefär samma saker i hjärnan när man motionerar som när man går på ångestdämpande! Läs mera om det tex här http://dinamediciner.se/mediciner/traning-mot-angest-och-depression

Om man är så olycklig att man har riktig ångest, riskerar att bli deprimerad eller har riktigt illa tankar om sig själv och framtiden, så ska man söka hjälp. För se, en olycklig kärlek kan i sig inte göra någon deprimerad, utan det finns något bakom det. Den olyckliga kärleken kanske kan utlösa en depression eller andra psykiska sjukdomar, men inte orsaka dem. Då behöver man ta tag i de grundläggande orsakerna. Så känns det väldigt illa finns det inget annat som hjälper än att tala med någon professionell om det. Det är det de är till för: de har utbildningen, erfarenheten, redskapen, metoderna för att hjälpa just precis med psykisk ohälsa. Det har inte tex kompisar eller familj, som dessutom inte har den känslomässiga förmågan att "bära" någon annans problem så som en professionell har. Vi människor är inte skapade att klara oss helt själva genom motgångar, vi är gjorda för att både behöva varandra och hjälpa varandra. Så var inte för stolt, rädd, envis, osäker för att faktiskt be om hjälp ifall du behöver den. På både den här Hjälp!-sidan och på Psykporten kan du hitta de tjänster som finns nära dig. Låt andra ta hand om dig också, visst? <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott