obekväm...

Hej!

För det första: tack för berömmet!!! Det värmer och ger oss ännu mera energi att fortsätta hjälpa er. Och på sätt och vis får ni tacka de deltagande kommunerna som fortfarande betalar våra löner också i de här kärva ekonomiska tiderna ;)

För det andra: jo, vi föröker att alltid vara minst två när vi ungdomsinformatörer svarar på frågorna (de som inte experterna själva svarar på). Så långt det bara är möjligt (ibland är det stressigt pga tusen möten eller sjukskrivningar eller alla andra arbetsuppgifter vi också har) så slår vi våra kloka ihop, för precis som du skriver så brukar fler hjärnor ge bättre resultat än bara en hjärna <3

Sedan, din fråga. Yesss, precis så där ska du tänka! Livet är för kort för att vara rädd för allt som kanske eventuellt kan hända. Livet är för kort för att inte våga ta chanser och utsätta sig för risker. Och att aldrig ta chanser eller göra det man är rädd för - det är ju inte riktigt att leva, eller hur? Ju mer man vågar, desto mer upplever man och desto mer lär man sig om sig själv, om livet och om hur det är att vara människa. Så även de värsta motgångarna stärker en och gör en klokare, även fast det gör ont. Oj vännen, om vi skulle få bli unga en gång till... det var så mycket vi inte vågade då, så mycket rädsla vi ångrar att vi kände. Varför kastade vi bort så mycket tid och energi tex genom att gå och sukta efter en kille utan att våga ta chansen? Men fördelen med att bli "gammal" (vi är INTE gamla ;)) så är just att vi nu efteråt också kan se att allt det där vi var rädda för verkligen inte alls var så farligt som vi trodde. Det tog tex inte alls så himla sjukt att bli dissad av killen vi gillade som vi trodde att det skulle göra - och det gick över mycket snabbare än vi trodde när vi var mitt i det. Så länge vi inte lät det göra oss förkrossade. Visst han vi vara riktigt olyckliga och ha riktigt ont vi också när vi blev avspisade - men utan de känslorna skulle inte den där himlastormande kärlekslyckan heller sedan ha kännts så värdefull och vi skulle inte ha njutit av den på samma sätt.

Lustigt nog kan vi också se att alla de där gångerna vi kände oss olustiga och jobbiga och för "på" - och just obekväma, som du säger - så såg det inte så farligt ut i killens ögon eller i andras ögon. Det man tänker i sin egen skalle är ofta tusen gånger hårdare och mer kritiskt och mer hackande och negativt än vad man i verkligheten är inför andra. Ofta är man faktiskt själv sin största fiende. Det gäller nog också att bara lära sig att täka SO WHAT. So what om jag är för påträngande eller för tydlig eller för vadsomhelst. So what om jag blir dissad. Vad gör det om hundra år när allting kommer kring, som dvärgarna sjöng. Ingen annan än jag själv kommer att minnas det om några dagar - om ens det.

Så fortsätt våga! Allt vad du kan vinna på det kommer att vara miljoner gånger mera värt än det du förlorar på det. Och det är fortsättningsvis alla de där gångerna vi tog mod till oss och tex frågade killen vi gillade om han kommer och dansa - det är DET vi minns från vår ungdom. Själva killen har vi nästan glömt ;) De som dissade oss har vi heeelt glömt! De spelade ingen roll sist och slutligen. De definierade inte vem vi var och är som människor - vilket nog de killar vi efter dansen blev lyckligt kära och tillsammans med nog gjorde. Så gå ut och ta för dig av livet, vännen!

Stooor kraaaam och välkommen åter ;)
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna