Förhållandeproblem

Hej,

Jag blir ganska orolig då jag läser det du skriver. Det finns många röda flaggor där tycker jag, och sådant som du borde reagera på för att det alls skall finnas någon chans att det skall fungera mellan er.

Svartsjuka finns i många olika former, och det förekommer i förhållanden i alla åldrar, oavsett om man är tonåring eller medelålders. Till en viss del kan det vara normalt att man känner så, man kanske inte har kännt varandra så länge och inte vet riktigt var man har den andra. "Normal" svartsjuka brukar gå över då man lärt känna varandra lite bättre och vet att man kan lita på den andra.

MEN du skriver att ni har varit tillsammans snart ett år, och då tycker jag inte att det längre är befogat att han håller sån stenkoll på dig. Och kanske inte bara det att han kräver att veta var du är och med vem, utan det att han är missunnsam och sedan blir sur. Att han bestraffar dig och får dig att känna att det är DU som borde be om förlåtelse eller på något sätt gottgöra för honom de gånger ni har grälat.

Du har rätt att träffa dina vänner. Du har rätt att träffa vem du vill. Du har rätt att skicka meddelanden eller tala i telefon och han har ingen rätt att snoka. Och viktigast av allt DU BESTÄMMER ÖVER DIN KROPP. Han har inte rätt att tjata eller tvinga dig till sex, han har inte rätt att få dig att känna dig dum eller fånig om du inte ställer upp. Sex skall handla om att alla inblandade VILL, och om den ena inte vill så är det inte längre sex utan ett övergrepp. Sexuellt våld eller våldtäkt.

Jag är rädd att han med tiden kommer att bryta ner dig. Det har redan börjat. Du skriver att du är "psykiskt svag och inte kan göra någonting åt det". Men är det faktiskt så du vill ha det? Är det den sortens förhållande och liv du vill leva? Ett liv där du alltid handlar på den andra personens villkor och där han genom att sura eller manipulera dig får dig att göra så som HAN vill, oavsett vad du vill själv???

Antagligen har du inte berättat för dina vänner hur svartsjuk han är, eller hur mycket han kontrollerar dig. Man brukar inte berätta det eftersom man på ett plan vet att det är fel. Man vet att man inte borde finna sig i det. Dina vänner/föräldrar skulle antagligen bli oroliga eller misstänksamma om de visste, och det vill du undvika. Helt förståeligt. Har du funderat över de gånger du tycker att ni har det bra? Får du då vara den person du är, tala och skämta som dig själv - eller måste du hålla tillbaka och cencurera det du talar om för att du vet att han inte skulle förstå eller rentav ogilla det? Är de "bra" stunderna också på hans villkor?

Jag tycker att du borde tala med honom om det, för om det skall finnas någon chans alls att du skall kunna fortsätta vara DU i ert förhållande (och inte den personen han tillåter dig att vara) så måste han ändra sitt beteende. Men jag gissar, precis som du själv att han inte kommer att tycka om det eller kunna hantera det, och risken finns att det hela slutar med att det åter en gång är du som kryper och ber om förlåtelse över att du ens tog upp saken. Senast då är det nog ett tecken på att det hela är väldigt snett. Skulle han däremot reagera genom att be om förlåtelse och få nån sorts insikt om vad det är han håller på med så finns det en chans för er att ända på ert mönster.

Jag förstår om du tycker att jag är brutal och nästan elak i det jag skriver, men jag vill inte att du skall ge upp den du är för att vara honom till lags. Det låter som att han manipulerar dig och det är alltid på bekostnad av att du själv kommer att må dåligt, vilket du åtminstone delvis redan gör. Låt ingen jävel sätta sig på dig <3

Många kramar och skriv gärna in pånytt.

Tessi