Känns inte bra... vad gör jag nu?!

Hej!

Som vanligt när det gäller den här typen av frågor så finns det ju inga riktiga experter. Inte heller kunde någon säga "gör så här så blir allt bra", kanske det helt enkelt inte finns några rätta svar. Men som tjejer som "varit med ett tag" så har vi kanske ändå har ett och annat tips, någon tanke och lite erfarnhet att dela med oss av. Väldigt kort och koncist sagt så har du nu alltså två val, antingen att stanna och kämpa eller överge hela projektet, så vi ska försöka se på båda.

Alternativet att stanna och försöka få förhållandet till något bra skulle säkert få lika många röster som det andra alternativet om man frågade en grupp människor. Ibland kan det hända att vi just ger upp för lätt - det är iaf det som brukar nämnas som orsaken till att så många så "lätt" gör slut, separerar eller skiljer sig. På något vis verkar alla numera vilja att allt ska vara perfekt med detsamma utan något som helst jobb, annars får det vara. Det verkar faktiskt vara rätt vanligt att folk söker efter den där fulländade Stora Kärleken, Den Ende Rätte, och allt som ar bara halvbra borde skippas eftersom man kanske missar Den Rätte medan man är tillsammans med Den Orätte.

Okej, medan man ännu är relativt "ung till sinnes" så går livet mycket ut på Sökandet efter en partner. Ju äldre man blir desto allvarligare brukar sökandet verka vara och desto större krav har man. För att de flesta känner pressen på att förr eller senare hitta någon att dela livet med. Men personligen tror vi inte att det finns något perfekt förhållande, ingen fulländad kärlek - för alla är vi bara människor och varendaste förhållande man har (även med vänner, föräldrar osv) så kräver JOBB. Alla människor är olika och vi tror inte att det ens finns någon som passar en perfekt, som det aldrig är det minsta trubbel med. Man måste jobba på alla förhållanden, de blir aldrig "färdiga" och kräver ofta en massa kompromisser, hänsyn, förståelse och faktiskt, så måste man uppfostra varandra hela tiden. Och komma överens om regler för hur det gemensamma förhållandet ska funka. Och vartefter man lär känna varandra och vartefter förhållandet och personerna i det utvecklas, så förändras förhållandet och så måste man jobba på det igen.

I början av ett förhållande är man dessutom aldrig riktigt sig själv. Både förälskelsen och det smått nervösa och känsliga vi alla känner i början gör att vi inte riktigt kan tänka klart eller vet hur vi ska bete oss. Det finns de som i den rosaskimrande förälskelsen blir mäktiga och starka som amazoner, andra igen blir de mest osäkra, fjolliga mesarna som är livrädda för att förlora den här kärleken. Kanske just det senare har drabbat din kille? Kanske förälskelsen är så ny och pirrig för honom att han regarear just med att så förtvivlat försöka göra allting rätt att det helt enkelt blir för mycket för dig? Oftare brukar det faktiskt vara tjejen som reagerar så här i början, att det är hon som försöker med alla medel vara killen till lags. Men det kan ofta också bero på vem som har "makten" i förhållandet eller vem som är mer kär och därmed lättare sårad. Förhoppningsvis så blir han lugnare, tryggare och mer självsäker varteftersom med dig. Men det kan vi ju inte veta med säkerhet, han kanske bara är precis just sådan. Frågan är då om han kan förändras tillsammans med dig, utvecklas och få bättre självkänsla, blir tryggare i sig själv tack vare dig. Som sagt, så både uppfostrar man hela tiden varandra i ett förhållande och så framhäver man olika egenskaper hos varandra. Så det som talar för att försöka med honom ännu ett tag är alltså att det här som du stör dig på kan vara övergående. Ni behöver kanske bara jobba på ert förhållande, ha det där djupa snacket och hitta ett sätt att vara tillsammans som ni båda känner er bekväma med?

Men lika väl så kan det vara så att det inte skulle spela någon roll vad han än gjorde, du skulle ändå inte hitta de "rätta " känslorna för honom. Och då är det ju dig det är "fel" på och kanske det inte då ens kan bli lätt. Du känner nu att du skulle vilja vara singel, inte binda dig, vill flirta osv. Och kanske är det helt okej att du känner just precis så. Du är INTE lastgammal, du måste faktiskt inte hitta mannen i ditt liv redan nu! Ja, det är lätt att vi dras med i Sökandet av alla runt oss (man kan ju inte ens sätta på TV eller radio utan att få kärleksstories överösta över oss) och redan 15-åringar kan känna sig pressade till att hitta Den Rätte och känna sig ofullkomliga utan den där perfekte pojkvännen. Men om man ser på vad utvecklingspsykologin säger, så ska det där skedet mellan att börja intressera sig för kärlek tills att man verkligen vill slå sig till ro med någon ändå ta ganska många långa år, så kanske är dina känslor helt naturliga. Det betyder inte att du inte skulle vilja satsa när du blir störtförälskad. Men kämparviljan att jobba med något halvbra kanske inte är så stor.

Ibland måste man kanske också bara lyssna till sin inre röst och kunna acceptera att okej, det här var nog lite av ett misstag och kunna släppa det. Ibland tycker vi att vi borde kämpa - det är ju ändå kärlek, inte något fritidsintresse det är frågan om - och så gör vi det med något som vi nog innerst inne vet att är döfött. Ibland kan det ta på stoltheten att erkänna att det inte var ett så smart val att bli ihop med just den och den killen. Ibland kan förälskeslen blåsa förbi ganska snabbt också och plötsligt ser man att det inte fanns något att bygga på. Ibland så blir man till och med ihop med folk i ett ögonblick av mindre pålitliga känslor. Typ att man blir så smickrad att man intalar sig att man är förtjust i den som smickrar, eller så var det ett fyllestrul som man inte blev av med så lätt efteråt. Eller så kände man sig ensam och kärlekskrank och han "erbjöd".

Summa summarum, så oavsett vartåt det lutar, så borde du kanske ge honom en ärlig chans innan du gör något. Inte nödvändigtvis säga att nu ska vi vara ihop i tre veckor till och funkar det inte efter det så får det vara. Utan kanske främst inom dig själv. Känn efter innerst inne, ge honom en ärlig chans på det viset. Och fråga dig själv tex VARFÖR ni blev ihop. Vad var det du drogs till och varför? Fråga dig själv också vad det är du tror du behöver och ifall han kan ge dig det. Och vad förväntar han sig eller önskar av dig. Kan du vara det han vill?

Som sagt, vi kan inte säga bu eller bä, men vi hoppas att något i allt det här vi skrev klingar till i ditt hjärta och hjälper dig att välja. Försök läsa igenom allt igen, mening för mening och se vad som låter mest rätt i dina öron. Lycka till, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna