Ingen litar på mig

Hej,

Tack att du skriver in. Vad tråkigt att höra att din familj inte tror på dina ord. Jag är jätteledsen att du hamnat vara med om detta, det måste kännas jättetungt för dig.

På basen av det du skriver tolkar jag det som att du inte vet varför din familj inte litar på det du säger. För att komma vidare med det här skulle det vara viktigt att ta reda på vad det här beror på. Är det så att något har hänt, som kunde ha orsakat det här? Handlar allting om ett missförstånd mellan dig och din familj? Det är väldigt sällan man tappar tilliten för en annan person utan någon orsak. Jag menar inte att du har gjort något fel, utan tänker snarare att kanske det handlar i grunden om någon form av missförstånd mellan er. Det är helt naturligt att man missförstår varandra ibland, men det ska inte behöva ha långvariga konsekvenser. Det kan också vara så att dina familjemedlemmar i grunden är oroliga för dig, men uttrycker bara sin oro på ett sätt som får det att verka som att de inte litar på dig. Det jag menar är att det kan finnas flera olika orsaker bakom det här och att alla orsaker inte nödvändigtvis är negativa.

Nu vet jag inte hur er familjedynamik ser ut utöver det du beskriver eller hur ni har haft det förut, men tror du att det alls skulle gå att diskutera det du beskriver med dina föräldrar eller andra familjemedlemmar? Jag kan bra förstå att det kan kännas nervöst, obehagligt och även skrämmande att ta upp det här med dina föräldrar eller andra familjemedlemmar, men det skulle vara viktigt att reda ut varför det har blivit så här. Om du hittar modet att ta upp det här med din familj råder jag dig att försöka hålla lugnet, även om det kan vara utmanande. Det blir sällan en givande diskussion om man låter känslorna ta över och börjar argumentera och bråka om saken i stället. Sträva efter att lyssna på vad dina föräldrar och/eller andra familjemedlemmar har att säga och vänta lugnt på din egen taltur. Ifall du själv håller lugnet kan du också kräva att de andra parterna i diskussionen strävar efter samma. Berätta ärligt och öppet hur du känner dig och att du verkligen går i skolan och pluggar varje dag. Berätta att det här känns tungt för dig och att du inte förstår varför de inte kan lita på dina ord. Försök ta dina känslor som utgångspunkt då du diskuterar den här saken med dem, försök att inte beskylla dina familjemedlemmar utan fokusera hellre på hur deras agerande får dig att må.

Om du känner att du inte kan tala om det här där hemma, så råder jag dig att vända dig till en trygg vuxen i din skola eller din omgivning som du känner dig bekväm med. Du ska inte behöva vara ensam med det här. En trygg vuxen kan tillsammans med dig fundera hur ni kunde gå vidare med den här saken, eftersom den här situationen inte på något sätt är hållbar, varken för dig eller för dina familjemedlemmar.

Det är jättefint av dig att du vågat skriva in hit till Decibel och ärligt berätta hur du har det. Eftersom vi är en finsk tjänst har jag tyvärr inte information om vart du kunde vända dig i Sverige, men jag rekommenderar att du i första hand vänder dig till umo.se för mera information. Bli inte ensam, våga be om hjälp <3

Många kramar, Lila