är jag psykisk '''dum'''

Hej!

Tack för din fråga. Den är inte så lätt att svara på men jag skall göra ett försök.

Jag tänker mej att det är ganska vanligt att någon gång fantisera om människor man önskar att skulle finnas i ens liv. Som barn kan man ha sk. ”låtsaskompisar” som man sedan glömmer bort då man blir äldre, men för vissa kan de hänga med hela livet. Kommer du ihåg om du har haft låtsaskompisar då du var liten?

Så undrar jag hur du har det med kompisar över lag? Finns det någon eller några verkliga kompisar som du umgås med, förstår och känner dej förstådd med? Eller har du blivit sårad eller sviken av någon du brytt dej om?

Jag tänker mej att det har säkert funnits något du saknat eller behövt som har gjort att du börjat fantisera om någon som inte finns på riktigt. Det är ju lättare att ge fantasivänner olika egenskaper som man skulle vilja att de riktiga människorna skulle ha. Fantasivänner kan alltid säga de rätta sakerna och behandlar en väl. De kan ibland vara den tröst och den verklighetsflykt som man behöver för stunden.

Det som jag lämnar och fundera på är hur mycket den här fantasikompisen eller pojkvännen påverkar ditt liv. Är det någon du fantiserar om bara då du är typ ensam, ledsen eller trött? Då kanske det handlar om behov av tröst eller närhet vilket är helt okej om det inte i den stunden finns någon verklig människa att vara med.

Är det så att fantasikompisen finns med hela tiden också i skolan och på fritiden? Då behöver du kanske fundera över vilken funktion hen har.  Är du är så nöjd med din fantasikompis att du inte behöver verkliga kompisar eller känner du att du inte behöver söka dej till andra människor? Finns det en risk att du blir mera ensam om du håller fast vid din fantasikompis så är det ju inte en bra sak i längden, men eftersom det handlar så mycket om dina upplevelser om din fantasikompis så kan jag inte ge ett klart svar på om det är dåligt eller hur det påverkar dej.

Jag brukar ha som riktlinje att om något oroar en så är det bäst att prata om det. Att reda ut saker med rätta ord, ansikte mot ansikte. Gärna då med någon som kan tänkas ha lite kunskap om saken, så som en skolkurator eller en skolpsykolog. Är det möjligt för dej? De har säkert hört om alla möjliga problem så du behöver inte vara orolig för att dina tankar skulle på något sätt vara konstiga. Det viktiga är ju att du skulle slippa oroa dej.

Lycka till!

H.Kirsi