Vad ska jag prata om ?

Hej Svårtattprata!

Ledsamt att det här har blivit ett problem som tynger dig :( Det är ju egentligen lite orättvist, för alla är vi olika, även när det gäller hur pratsamma vi är - och det borde vi ju få vara! Alla borde få vara som de är utan att tvingas ändra på sig. Och vissa är mer pratsamma och andra mindre pratsamma och så finns båda ytterligheterna. Nog finns det ju de som man helt enkelt blir trött i öronen av - som dessutom brukar vara rätt egocentriska också, så att man aldrig får en syl i vädret för de bara pratar om sig och sitt...

Så egentligen har ingen rätt att klaga på dig, du får prata hur mycket eller hur lite du vill. Klart att det dock finns liksom outtalade minimikrav i samhället, typ att man åtminstone ska svara på tilltal, vara artig och kunna fråga sig fram när det behövs. Så länge det funkar, så funkar man i samhället. Men i dagens värld hyllas pratsamhet till skyarna: man ska vara extrovert och social, öppen, modig och verbalt begåvad för att ta sig fram här i livet, anses det överlag. Tex när man ska söka jobb ses dessa egenskaper som ett stort plus.

Det här har ibland, tycker jag, nästan gått för långt. Det gör ju att de som har de idealiserade egenskaperna, som att oblygt kunna tala med vemsomhelst om vadsomhelst får en massa oförtjänt cred (det betyder ju inte att de tex kan mer än de tystlåtna, de bara talar mer och högre om det), medan de som inte har dem (de blyga, tystlåtna, inåtvända) har fått oförtjänt "dåligt rykte", liksom anses ha svagheter. Inte heller funkar det ju med en arbetsplats - eller vilken grupp av människor som helst - där det är bara pratsamma människor. Då lyssnar ingen och gruppen kanske blir för homogen (alla är likadana) så att den inte funkar, tex för att det bara blir inbördes konkurrens. Även de mer tystlåtna är viktiga, och de kan absolut vara minst lika kunniga, kreativa, "djupa" eller empatiska som resten!

Det här med att din pojkvän önskar att du ska prata mer kan man på sätt och vis förstå om han helt enkelt är van med pratsamma kvinnor? Man brukar ju mer eller mindre omedvetet jämföra folk med de man känner bäst och ibland söka sig till eller känna sig bekvämare med sådana som påminner om egna familjemedlemmar. Men å andra sidan kanske en sak som drog honom till just dig var just att du inte är pratsam? Att han sökte lite en motsats eller motvikt, antingen till sig själv eller till sin kvinnliga förebild (mamma)? Rätt som det är så är det inte ens han som först märkte hur lite du pratar och störde sig på det, utan att det var hans morsa som "planterade" missnöjet i honom? Vem vet... Men oavsett, så tycker han ju om hela dig, och din tystlåtenhet är en del av dig!

Om det här med att han vill prata mera däremot börjar störa er relation, alltså att han känner att han inte får pratat tillräckligt eller att ni inte kan prata om det som skulle behöva pratas om i relationen, ja då behöver du kanske komma emot lite. Se, i alla relationer måste man kompromissa om något, för ingen relation är ju någonsin helt perfekt. Inga två människor är ju exakt identiska eller har exakt rätt uppsättning regler för att komma överens perfekt, så alla måste jämka lite, kompromissa lite, lära sig lite nytt eller lite förändra sig. Man kan inte förändras massor - och en relation ska allså inte få kräva det heller - inte med de största delarna av sig själv, men man alla kan vi utvecklas och lära nytt och slipa bort hårda kanter. Som du kan göra med din pratsamhet.

Att vara naturligt tystlåten eller blyg är nog sådana egenskaper som man kan jobba med, antingen jobba för att få dem till sin fördel, jobba så att de blir lite annorlunda och därför fungerar ändå eller jobba bort helt. Blyghet är exempelvis inget medfött funktionsfel eller funktionshinder, det går absolut att överkomma så att det går att leva med hur bra som helst. Men som med allt annat, så kan det inte ske över en natt och inte utan träning och envishet. Framförallt behöver man ofta komma "över sin egen tröskel" och börja våga lite mer. Det är alltid lättare att ta till gamla bekanta metoder, exempelvis välja att hålla tyst istället för att våga språnget och chansa på att det ska gå bra - det är helt enkelt bekvämare. Men bekvämligheten begränsar en själv, så om man bangar ur en gång, blir det svårare att våga nästa gång. Men nu behöver man istället alltså ta de där små stegen mot det man strävar efter, och sedan märker man oftast plötsligt att hej, det var ju inte så hemskt som jag trodde, det gick ju riktigt bra, och så vågar man lite mer nästa gång. Som en positiv snöbollseffekt, där bollen blir större och rullar snabbare i nerförsbacken ju mer fart man buckar på. Men man måste skuffa på, annars kan det stanna, det är där som ansträngningen behöver komma från en själv.

Sedan kan det hjälpa att sänka kraven på sig själv. Du behöver på riktigt inte komma på något fantastiskt smart eller coolt att säga! Vad du väljer att prata om behöver inte vara så väldans intressant eller kunnigt eller charmigt eller aktuellt, utan det kan vara små vanliga vardagssaker lika bra. Vädret, färgen som grannen målat huset i, vilka blommor som slagit ut... Gör en liten lista med förslag för dig själv som du kan återkalla i minnet under ett samtal med någon. Det är inte VAD du säger som spelar så stor roll, utan mera ATT du pratar.

Minns också att prat också är de små orden man säger mellan den andras meningar. De kan du brodera ut lite, tex istället för att nicka med, så kan du säga "jaha... och vad tyckte du då... vad hände sedan" och mera i den stilen. Du upplevs då som mera pratsam, även om du egentligen inte bidrar med så mycket innehåll. Ett annat tips är att ställa många små frågor, så att motparten pratar mer och mer. Sista tipset för idag är att kolla hur du håller kroppen när någon pratar med dig. Om du tittar under lugg eller ner i golvet, inte möter deras blick, hukar ihop axlarna osv, så upplevs du som skyggare, mer tystlåten än vad du kanske egentligen är. Men om du möter deras blick, rätar på ryggen, upp med hakan lite och härmar deras kroppsspråk, så upplevs du som mycket mottagligare och mer öppen. Drar de handen genom håret, så gör du likadant strax efter, rycker de på axlarna så gör du det osv. Det får dem att tänka mera tvillingsjäl än död sten ;)

Hoppas det här hjälper dig en bit på vägen! Minns att inte ge upp - ingen av dem bits och det ÄR inte hela världen om du säger något tokigt, det är bara att köra vidare! <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott