Jag har kämpat länge med både psykisk och fysisk ohälsa. (Ätstörning, ocd, depression ångest) samt magproblem och en svår celiaki. Redan det i sig är tufft. Jag har haft behandling både i öppenvården/dagvården/slutenvården. Har varit mycket långt nere i skiten så att säga.
Under ett år har det hänt mycket positivt i mitt liv som jag verkligen är extremt tacksam över!
Jag har hittat pojkvän, vi har förlovat oss och vi ska gifta oss i sommar.
Just dethär faktum att man borde känna sig så himla tacksam och så kan man inte vara det för att man fortfarande kämpar extremt med sitt mående. Det är så nedslående och vården är verkligen under all kritik! Uppföljning 1 gång i månaden och sjukdomen kan härja fritt hur som helst. Jag kan visserligen jobba, jag kan umgås med de närmaste jag kan äta men med extrem ångest. Jag kan väldigt mycket som jag inte kunde förut. Men det extrema illamåendet gör ju att jag inte hittar vägen ut.
Det känns förnedrande att testa medicin på medicin och aldrig hitta rätt. Att behöva gå igenom biverkning på biverkning och aldrig hitta rätt. Att ha sömnmedicin men inte våga ta den för att den är så stark så den påverkar nästa dag. Men då istället inte kunna sova. Jag hoppar över medicin ofta också och känner en sån enorm hopplöshet kring allt. Min partner är också oförstående trots att han försöker förstå. Det är ju ingen lätt sak att förstå sig på så det ör jag ju fine med.
Den senaste tiden haft så problem med sömn ångest och nedstämdhet samtidigt som jag kömpar med bröllopsplanering, jobb. Vi är liksom lite praktiska åt varsitt håll .
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Tack så mycket för din fråga. För det första vill jag säga grattis till förlovningen! :) Och för det andra vill jag påminna dig om hur otroligt lång väg du redan gått angående ditt mående, jag kan höra att du kämpat för din sak. Jag hoppas du ibland kan ta en liten tankepaus och verkligen ge dig själv cred för det. Det är som du vet inget litet jobb du gjort med dig själv. Jag är stolt över dig som exempelvis kan äta nu, trots att det ännu ger dig ångest. Det tyder på en viss envishet som är bra att ha :)
Jag kan dock förstå om du känner dig ”låst” i att fortsätta din resa framåt på grund av det du beskriver med det fysiska. Magproblem kan verkligen påverka ens liv, för att det märks av så tydligt i vardagen. Det tar säkert en hel del av din fokus, som du annars hade kunnat lägga på den mentala biten. Det är ändå bra att du fortsätter försöka, och fortsätter prova dig fram, fast det säkert känns nedslående när något inte funkar. Jag skulle råda dig att igen ta upp till diskussion med din läkare angående dina sömnmediciner, ifall det fanns något annat du kunde ta som påverkade dagen efter lite mindre. För det är ju inte till något vits att du har utskrivet de här ifall du inte använder dem.
Kanske är det så att ditt jobb ger dig rutiner som du behöver, och du tycker om ditt jobb..? Jag funderar bara lite kring om du orkar jobba just nu när du upplever både fysiska och mentala problem, eller om du borde sjukskriva dig en liten stund för att få ”reda upp” med exempelvis sömnen (och kunna ta sömnmedicin för att det inte skulle påverka jobbet)? Allt annat påverkas ju negativt om man inte sover bra. Du kunde gå till företagshälsovården och diskutera det här, ifall ni har sådan på din arbetsplats. Men jag förstår nog också ifall du känner att ditt jobb ger välbehövd rutin i vardagen.
Jag hör att du redan varit mycket i kontakt med vården, och det är bra att du fortsättningsvis har vårdkontakt. Ledsen att höra att den är otillräcklig dock. Något som inte framgår ur din fråga, är om du också fått gå i FPA-stödd psykoterapi? Alltså rehabiliterande psykoterapi? Det kan man få i upp till 3 år, och då får man välja en av FPA:s godkända psykoterapeuter som man går till, exempelvis en gång i veckan. FPA ersätter en stor del av kostnaden för detta. För att få göra det så behöver man ett B-intyg utskrivet av en psykiatriker (det kan vara det duger med en vanlig läkare nuförtiden också, de uppdaterade det där för ett tag sen men jag är inte helt hundra). Det de söker efter när de beviljar ett sådant intyg/psykoterapi är en person som upplever att det psykiska måendet påverkar studier/jobb väldigt negativt, men är en person som är villig att jobba med sig själv och ta sig an verktyg som gör att studierna kan slutföras/personen kan fortsätta jobba. Ifall du inte har försökt gå den vägen så skulle jag rekommendera att du provar göra det. Även om en stor del av det du upplever är fysiskt, så tror jag ändå att det kunde hjälpa att du fick ett utrymme som bara är ditt, där du fick prata om det du upplever med någon.
Angående bröllopet och stressen kring planeringen – försök kom ihåg att det är er kärlek som är i huvudfokus. Det är ert band till varandra som folk är där för att fira. Det kommer helt säkert bli en jättefin dag, oavsett om allt blir ”picture perfect” eller inte :) Förstår att det är mycket planering kring det hela i alla fall, och att man vill få en fin dag. Var inte rädd för att be om hjälp med planeringen kring bröllopet. Vänner och familj brukar bara känna sig hedrade att bli inkluderade i en sån sak :) Och kommunicera med din partner om det du känner, förstås. Sist och slutligen är det er kärlek som allt handlar om.
Jag undrar ifall din fråga klipptes av i misstag litegrann innan den var klar? Sista meningen känns som att den kanske slutade lite halvt? Ifall du ännu hade något du ville skriva så feel free att skriva in igen.
Jag hoppas du hittar något som funkar din mage snart, och att saker börjar kännas lättare. Allt gott till dig!
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar