Aldrigt mer ska det hända

Hej Hemmadoktorn!

Om vi förstått det rätt, så har du skrivit in tre frågor till oss under helgen med väldigt liknande innehåll, så jag hoppas att det är okej att vi svarar på alltihopa på ett och samma ställe? Men det här är viktigt: jag kan bara svara utgående från mina personliga tankegångar, erfarenheter, utbildning och värderingar. Så ta det för vad det är, bara en enda persons svar åt dig. Någon annan skulle kanske ge dig andra råd. Min uppgift är inte heller att debattera eller diskutera med ungdomar, men mitt svar innehåller nog förslag på vem du kan fundera mera tillsammans med.

Så jag försöker nu svara så gott som vi nu kan svara, för det finns få problem här i världen som kan lösas enkelt och behändigt - vi har inte något sådant magiskt trollspö... De flesta problem eller problematiska tider i livet kräver såväl tid som anstränning, envishet och ofta till och med tråkig upprepning (tex att "hjärntvätta om sig" till att tänka mera positivt är inget man gör över en natt, men det går absolut).

Förhoppningsvis skulle det specifika problemet med din väninna kunna lösa sig på relativt kort tid dock, och förhoppninsvis skulle det få hela din värld att ljusna ordentligt, så att resten inte känns så avgörande och betungande. Det enda jag personligen tror att skulle funka här är dock att inte ge upp och absolut inte dra dig tillbaka när hon inte godtog din ursäkt på första försöket. Få människor som är upprörda på någon vill acceptera ett förlåt så där på en gång bara, som om ett simpelt ensekundsord skulle kunna få känslorna att tvärvända. Dessutom kanske hon är av den åsikten att ett sådant förlåt är ungefär som de där förlåt som bråkstakar i dagissandlådan buttert tvingades säga utan att egentligen mena, så jag gissar att hon vill få bevis på att du verkligen är ledsen för det du hasplade ur dig. Bevis på att du verkligen vill ha henne tillbaka, egentligen.

Alla kan göra misstag och alla kan få en andra chans, men andra chanser måste man nog förtjäna. Överlag är tillit något man måste förtjäna, "Tillit tar länge att skapa, sekunder att rasera och evigheter att reparera", så här gäller nog troligen att svälja stoltheten och självömkan och krypa på knäna för att få henne tillbaka, för att nu överdriva instruktionen. Men har man en gång varit vänner, så finns det en grund att reparera och bygga upp från igen. Ni har en gemensam historia, ni brukar trivas tillsammans och ni har tillräckligt med exempelvis gemensamma saker för att ha hållit ihop länge i en snabbt föränderlig tid. Ni har redan något att stå på.

Ge inte upp, helt enkelt. Och förklara dig inte för mycket. Du kan ha menat vad du nu vill med det du sa, men det viktiga är hur hon tog det. Du kan inte bestämma att hon inte har skäl att ta illa upp för det du sade, du kan bara vara ledsen att hon uppfattade det så. Och minnas att alla släpper vi någon gång fula grodor ur våra munnar, alla gör bort sig ibland. Plus att kommunikation ÄR knepigt, eftersom vi alla tolkar allt ur våra egna referensramar och enligt eget förstånd - och missförstånd är därför oundvikliga i långa loppet. Knixen blir då att försöka leva så att misstagens konsekvenser blir så små som möjligt.

Vad gäller såväl din eventuella depression, överintelligens och annorlunda världssyn, så kunde det vara skäl att gå och tala med någon. Har man ens en liten misstanke om att man skulle kunna vara deprimerad, så ska man uppsöka vård. Depression är ändå en potentiellt så pass allvarlig sjukdom att ju tidigare man söker hjälp och får den under kontroll, desto lättare och bättre. Numera talas det ju så öppet om psykisk ohälsa överlag också att det inte längre är tabubelagt, skamligt eller ens märkvärdigt på något vis. Exempelvis det romantiska skimmer som depressionen historiskt haft har nog försvunnit nu (typ brillianta författare på 1800-talet som skrev underverk och sedan tog livet av sig).

Även vad beträffar din överintelligens och din verklighetsuppfattning, så är det alltid skönt att prata med någon som kan förstå, tex på basen av utbildning (och exempelvis psykologer brukar definitivt höra till det intelligentaste skiktet av befolkningen). Det är ju så med många andra sorters "annorlunda" tankegångar också, att "mainstream"-tänkarna har svårt att förstå och reagerar därmed som vanligt när det är något man inte förstår: antingen undviker man det, blir rädd för det eller så blir man arg på det. Därtill kommer en annan vanlig, mänsklig reaktion: när någon påstår att hen har rätt och man själv har fel, så är det lätt att bli sur. Lite handledning i att förstå andras aktioner och reaktioner och anpassa sitt beteende i samvaron med dem är även det som en professionell (tex kurator, terapeut, psykolog) skulle kunna erbjuda dig.

Vi människor föds trots allt som nybörjare på att vara människor och leva tillsammans med andra människor. Lite primitiva instinkter föds vi kanske med, men social skills är något vi ALLA måste lära oss, det är ingen medfödd gåva. Och den här inlärningen tar inte slut i dagissandlådan, utan ju mer man lär sig desto mer förstår man att man inte kan. Plus, igen, det är mänskligt att fela och brista, och vi har alla olika sorters och olika mycket utmaningar att tampas med för att det sociala ska flyta. Men tillsamman SKA vi ju ändå leva, så då kan man ju alltid försöka göra det bra, eller hur?

Kram, Liselott