Ångest

Hej!

Jo visst förstår jag din ångest. Dina tidigare erfarenheter har inte gett dig bättre självförtroende utan snarare tvärtom, och det är klart att vi alltid utgår från det vi redan varit med om. Så gör vi med allt omkring oss - och vi är dessutom snabba på att ge mycket värde och betydelse åt det som varit obehagligt eller jobbigt. Se, vi människor funkar så, att drivkraften att ta oss bort från det som verkar besvärligt, ansträngande, obekvämt, direkt obehagligt osv är enormt stark. Det är faktiskt så att just den viljan att försöka slippa obehag är en av de ledande förklaringarna numera till allt från drogberoende till spelmissbruk (man försöker slippa undan men använder någon metod som har negativa biverkningar och som leder in en i en ond cirkel). Vi har alla den drivkraften, för den är en del av vår överlevnadsinstinkt, även om man fattar den bättre när det kommer till att hitta på tak över huvudet när man har obehag av kallt regn. Lika naturligt är det då att om man känner obehag och vill slippa det men inte kan, så känner man ångest. Ångest är liksom symptomet, inte orsaken i sig. Den är det synliga uttrycket för drivkraften. Och i ditt fall så är ju orsaken till ångesten väldigt tydlig.

Som jag skrev, så baserar vi massor av våra förutfattade meningar på gott och på ont på våra tidigare erfarenheter. Både av oss själva, tex hur vi reagerar i olika situationer, och saker vi utsatts för. Och när något är obehagligt, så vill vi sätta fingret på exakt vad det var som orsakade obehaget förra gången. Vilket ju också är naturligt, vi vill veta vad det är så att vi ska kunna undvika det i framtiden. Vissa skyller då allt på andra eller på omständigheter, andra igen kanske skyller allt på sig själva, att det var ens eget fel på sätt eller annat, och en del landar där mittemellan.

Risken är att när man börjar gräva i en av sina svagheter eller dåliga erfarenheter, så kommar man liksom in i något slags sinnestillstånd där det är så himla lätt att hitta bara fler och fler svagheter och dåliga erfarenheter - och dessutom bygga vidare på dem. Kanske inte direkt alltid överdriva dem, men förstora deras betydelse inför kommande situationer, överföra dem på kommande situationer som om de skulle vara faktum och inte bara "i värsta fall"-möjligheter. Det är helt enkelt så att negativitet ynglar av sig betydligt snabbare och starkare än positivitet. Så av den enkla anledningen kan jag lova att det inte alls behöver bli så hemskt som du föreställer dig på det nya sommarjobbet.

Sist och slutligen är det du själv som "skapar" ditt sommarjobb. Du vet att det är din egen attityd som kommer att göra så att det känns som det känns. Visst, man kan råka ut för pissiga chefer, elaka kolleger, för svåra arbetsuppgifter och en massa annan skit, men vad du gör av det och hur du tar det kommer väldigt långt att bestämma hur du uppfattar det hela. "Life is not what you make it, but how you take it". I den negativa stämning du är nu kommer det defintivit att bli förfärligt, och det vet du. På något plan vet du säkert att vad du hade för inställning även påverkade hur dina förra sommarjobb kändes för dig. Igen, ja, det är superlätt att döma allt negativt på basen av tidigare dåliga erfarenheter, men jämför det med kärlek:

Bara för att du blivit bränd en gång så betyder det inte att alla kommande kärlekar kommer att bränna dig. Att bli bränd är tyvärr inte heller en ensidig händelse som man oskyldigt drabbas av, utan fastän någon är en riktigt skitstövel, så är man själv till 50% ansvarig för förhållandet. Skulle du höra om en tjej som blir bränd gång på gång av kärleken så skulle du säkert också tänka i ditt stilla sinne att jamen det är ju hon som är den gemensamma nämnaren, det måste ju vara hon som på något vis påverkar situationen så att det sker åt henne gång på gång. Du tänker inte nödvändigtvis att det är något fel på henne, men kanske att hon borde ändra på något i sitt beteende eller sin inställning till kärleken, tex välja snällare killar.

Man kan säga att du blivit bränd av dina tidigare sommarjobb, men vart har det lett dig? Du skyller nu väldigt mycket och väldigt hårt på dig själv, alltså menar att du är ett mardrömsscenario på olika vis. Enligt mina teorier här så beror det här åtminstone delvis på att negativiteten liksom smittar snabbt och hårt och delvis på att du fått för dig att du är omöjlig och jobbig. Det sorgliga är ju att man faktiskt blir sämre av att känna sig dålig. Man slutar försöka, man ursäktar sig, man tynger ner sig själv till en lägre nivå, man slutar förvänta sig saker av sig själv, man ger upp istället för att anta utmaningen... Det blir en självuppfyllande profetia där man misslyckats redan innan man försökt.

Du är inte ensam om att göra så här och det är definitivt inget du måste stå ut med resten av livet. Men ingen kan komma och rädda dig ur de här tankegångarna. Troligen skulle du bara "moitta emot" om någon försökte pepp-talka upp dig till att våga pröva och fara dit med en positiv attityd. För modet och viljan att försöka och att förändra sin attityd till mera positivt, det är alla sådana saker bara man själv kan göra. Ingen kan göra det åt en på samma sätt som att ingen kan motionera åt en eller sluta röka åt en. Man måste inse det själv, man måste vilja förändra själv och man måste själv göra jobbet.

Ingen kan heller säga åt dig om du borde gå till det jobb du fått nu eller om du borde försöka sluta innan du börjat. Det måste du bestämma själv. Visst kan jag räkna upp för- och nackdelar åt dig, kanske försöka beskriva tänkbara konsekvenser med endera valet, förklara hur arbetsgivare brukar tänka osv. Men dels vet du nog alla de här sakerna redan. Dels gör de inget åt ångesten. Den kan bara du göra något åt.

Naturligtvis finns det gånger när man borde ge upp och ta sig bort från det som skadar, som sliter sönder en, som ger trauman. Många som bränt ut sig höll ut på tok för länge i situationer som var direkt skadliga för dem. Men de är undantagen, inte regeln. De flesta arbetsplatser är bra och skyddade och ordentliga och folk beter sig som folk där.

Jag vet att du skulle vilja att jag på något vis gav dig lov att ge upp, att jag skulle skriva att det är okej att ta den enklare vägen. Men vännen, det skulle också innebära att jag underförstått höll med dig om att du är omöjlig som arbetstagare, och det tror jag definitivt inte på! Jag vet att allt jag skriver låter hårt, men jag vet också att jag inte hjälper dig genom att säga bara det du vill höra.

Och en sista bitter sanning måste jag ändå komma med: ibland måste man leva trots att man har ångest. Ibland måste man ändå bita ihop, stiga upp och göra det som förväntas av en, trots att man har så mycket ångest att man tror att man ska kvävas av trycket över bröstet. För ångest går över. Det brukar dock inte ske genom att undvika att göra det man har ångest för, för det brukar det tyvärr bara bli värre av i form av dåligt samvete, som ger ännu mera ångest. Att smita brukar också tyvärr bara resultera i ännu mera obehag längre fram, eller så får man ännu mera ångest nästa gång man ställs inför en liknande situation. Gör man det man ska göra trots ångesten, så är det snart förbi och ångesten släpper på ett bra sätt. På ett befriande och glädjefyllt sätt och man känner sig duktig och lyckad trots allt. Det kanske inte blev perfekt, men man tog sig igenom det!

Så vad du än väljer att göra, så försök göra det med den inställningen så att du kan vara nöjd med dig själv när sommaren är slut. Stooooor kraaaam, Liselott