ångest

Hej!

Vi ska försöka svara på din fråga på basen av alla de svar som våra psykologer/kuratorer tidigare gett på frågor som handlat om sociala fobier, personlighetsstörningar, nojjor osv. Och vet du vännen, det låter inte alls som om du skulle ha någon allvarligare åkomma. Nu vet vi ju inte hur resten av ditt liv ser ut, om du tex har problem i andra situationer tillsammans med människor eller så, men enbart på basen av det du skriver så gissar vi nog att det här med att vara nervös vid första mötet med någon går att jobba bort med lite träning.

Se, ibland "hakar vi upp oss" på ett visst skede i en situation. Det kan vara allt från att inte våga gå på WC när andra kan höra till att skaka hand med någon. Kanske har vi upplevt just det skedet jättejobbigt eller pinsamt eller skrämmande någon gång och så blir vi nervösa inför det skedet i fortsättningen - och ju mer nervös desto mer spänd desto mer jobbig känns situationen tills det blir lite som en ond cirkel där rädslan föder mer rädsla. Eller så kan det bero på att vi hakat upp oss på hur något borde funka eller någon "regel". Till exempel skulle du nu ha kunnat haka upp dig på påståendet att det första intrycket man gör på någon är det viktigaste och aldrig kommer att förändras, att man bara har en chans liksom. Fastän ditt förnuft då skulle säga att det inte alls är sant, så kan viljan att göra ett bra första intryck ha börjat dominera. Att du skriver att du är rädd för att bli extra mycket granskad då kan ju tyda på just det? Eller är du rädd för främmande människor? Kan ju eventuellt bero på ovana, att du summa summarum inte träffar och har att göra med så mycket folk tex från olika ålderskategorier? Kanske någon annan brukat "sköta snacket" åt dig, som mamma eller en kompis? Eller kan det vara något med språken? Eller är du rädd för att tappa kontrollen över situationen eftersom du inte kan förutspå hur mötet kommer att fortlöpa och vad de kommer att tycka om dig?

Eller - det här kan vara riktigt huvudlöst - söker du fel på dig själv, en diagnos åt dig själv? Det är rätt vanligt nuförtiden att man liksom lite vill ha något speciellt fel, kanske för att just känna sig speciell. Eller helt enkelt för att ha något att skylla på, ett sätt att slippa undan jobbigheter. Diagnoser är ju nästan vardagsmat nuförtiden, känns ibland lite som att de sprids som en trend så att var och varannan plötsligt har panikångest, sociala fobier, GAD, depressioner osv. Nu menar vi inte att de inte skulle ha symptomen eller orsakerna bakom, för folk mår överlag sämre idag, utan att det blir lättare att sätta en etikett på problemen. Men etiketter är farliga saker, för de börjar lätt styra ens beteende, nu som då så mycket att de påverkar hela livet negativt. "Ne, jag kan inte följa med på resan för jag har ju social fobi...", "Nä, jag kan inte gå fram och prata med killen jag gillar för tänk om jag får en panikångestattack". En del av poängen med att överhuvudtaget få en diagnos är ju att man ska veta vad det är för typ av problem man har, så att man ska kunna jobba bort det och ersätta det med hälsosammare beteenden.

Sedan så kan det också ha att göra med åldern, precis som du gissar. Enligt utvecklingspsykologin så kan tonåringar just vara känsliga och haka upp sig på jobbiga situationer. Problemet är också att tonåringar tenderar att leva just precis i denna sekund och kan ha svårt att påminna sig själva om att saker går över, att det blir bättre, att det inte spelar så stor roll. Gör en vanlig tonåring bort sig så känns det faktiskt fruktansvärt katastrofalt och hon tänker att hon aaaaldrig kommer att visa sig ute bland folk igen. Men en vuxen har lättare att trösta sig själv med att folk strax har glömt det, att alla gör bort sig nu som då, att det inte förändrar den hon är innerst inne osv. Inte blir det ju lättare för tonåringen själv heller att alla kompisarna har liknande nojor och så väldigt lätt utbrister i "yäck" och "guu va pinsamt" och liknande och fnittrar ihjäl sig eller rodnar och skäms ögonen ur sig. Det trissar upp nojorna hos hela gruppen.

Vårt råd, på basen av de tidigare svaren som bland annat vår kurator utbildad i kognitiv beteendeterapi gett, så går den här nervositeten vid första mötet med folk att träna bort. Det är bra att veta eller åtminstone gissa vad orsaken till nervositeten är och sedan helt enkelt öva på den jobbiga situationen. Träffa fler nya människor, oavsett om det är fler kassatanter eller medelålders kursdeltagare, småbarn eller åldringar. Ta det som hemläxor, uppgifter att utföra - men huvudsaken är att få dem utförda och inte hur bra man presterar. Du måste inte få varendaste människa du träffar att älska dig eller ens tycka om dig. De bits inte och det är inte farligt att skaka på händerna av nervositet. Gör det ändå! För varje gång kommer det att kännas lite lättare och lite bekvämare och en vacker dag kommer du att kunna sommarjobba som kassatant eller stå på en scen eller vara värdinna för ett 300-personers seminarium. Låt inte den här nervositeten låsa in dig och begränsa ditt liv! Låt inte blygheten bli en fotboja!

Börja på med träningen och behöver du mera hjälp, så finns det att fås. Tala tex med din egen skolkurator - många av dem har åtminstone grunderna i någon terapiform, som kognitiv beteendeterapi - så du får stöd och pepp åtminstone!

Stoooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna