Hej där, känner för att skriva av mig lite nu på kvällskvisten.
Hur som helst. Jag har sådan ångest. Inga panikattacker eller något sådant, bara den där gnagande nästan illamående känslan av att man bara vill bryta ihop och gråta över allt elände. Jag har haft det ett bra tag nu, eftersom jag har sådan press från både familj och andra, jag är konstant orolig över saker och ting, så som ekonomin och ja, allt i princip. Och denna sommaren är som värst. Mest av allt skulle jag vilja dra ett täcke över mig och aldrig mera behöva se omvärlden.
Sommaren ska väl vara full av sol, bad och skratt. Allt sådant där som hör till sommaren. Men jag känner bara ångest, ångest och ångest. Jag hatar, bokstavligt talat, mitt jobb. Jag är ångestfylld på kvällen före jag ska gå och lägga mig, och har ibland vaknat upp med illamående eftersom jag verkligen bara hatar allt som har med just det där jobbet att göra med. Jag skulle kunna gråta floder bara av att tänka på jobbet. Jag känner mig som en ångestfylld zombie, om nu zombies kunde känna något, som stiger upp med oro, går till jobbet även om det tar emot alla mina krafter, jobbar lite mer än åtta timmar, kommer hem trött men ändå lättad över att arbetsdagen äntligen är över och kan bara känna någon typ av harmoni förrän jag sen på kvällen får ångest inför kommande dag. Och så upprepas det, dag efter dag.
Skulle jag få bestämma, så skulle jag aldrig mer sätta min fot på det där jobbet. Men jag har inte den valmöjligheten, dels för att jag behöver pengarna och dels för att min familj inte skulle tillåta det. Jag skulle få så mycket skit om att jag ”ger upp för lätt” och att ”det är bara över sommaren” och att ”ibland måste man göra saker som man inte vill”. Och jag fattar allt det där. Men det tar emot så himla mycket och mitt välmående är på noll just nu. Även om jag bara har ca tio dagar kvar att jobba så känns det ändå som ett, ursäkta min svenska, riktigt rent helvete.
Annars har jag ångest över att skolan snart börjar, och här går jag och jobbar energin ur mig och inte riktigt fått göra allt det där som jag skulle vilja göra. Det suger något enormt, och jag blir så frustrerad. Åh, vet egentligen inte vart jag vill komma med det här, kanske höra några peppande kommentarer eller bara få det ut till cybervärlden… Kanske det finns någon annan olycklig där ute som kan relatera.
Praktikant vid Decibel Angelica svarar
Ungdomsinformatörerna Sanna och Lena svarar
Hej vännen!
Gumman, vad tungt du verkar ha det nu. Det är jättejobbigt när livet plötsligt bara börjar gå långsamt, allt tar emot och det känns som om man bara trampar vatten. Du verkar ha hamnat i en svacka nu och vi förstår att det känns hopplöst och sänder maaassa virtuella kramar <3
Men för det första: du behöver inte känna att du ”måste” vara glad bara för att det är sommar. Det är som om samhället försöker säga åt oss att ”bara för att det är fint väder så måste man må bra”. Så är det inte. Sommaren sätter nästan lite press på oss människor, att vi ska vara glada och brunbrända och skutta runt på rosa moln av lycka när solen skiner ute och gatorna fylls av sommarglada människor. Men är det då så att vi mår lite dåligt, att allt inte känns helt ok, så börjar vi nästan må ännu sämre av att höra hur glada vi BORDE vara. Sommaren betyder inte att vi ska tvinga oss själv att vara glada om vi inte är det. Man får må som man mår också på sommaren.
Och jaaaa du, vi känner igen oss i din sommarjobbsångest... Vi har funderat flera gånger här på kontoret om alla de usliga sommarjobb vi haft under åren... Vi har kommit fram till det här: kanske man måste gå igenom några tuffa sommarjobb innan man till slut hittar det där perfekta jobbet? Lite som att man måste gå igenom lite jobbigheter för att sedan få det bästa? För de allra flesta har nog haft sommarjobb som inte alls fått oss att må bra, men vi har tvingat oss genom dem ändå. Det här hjälper knappast dig just nu, men vi skriver det bara för att du ska veta att du inte är ensam. Också du kommer att hitta ett jobb som du ser fram emot att gå till när den tiden kommer!! Och då kan du också ha livliga diskussioner med dina kollegor om det där jobbet du hade 2014 som var så där tufft och så kan ni skratta lite igenkännande åt varandras historier.
Tio dagar kvar, skriver du. Då är det färre dagar än så kvar nu. Vet du vad: gör upp en kalender där du räknar ner dagarna. Stryk över varje dag med ett stort svart kryss efter att dagen gått. Då ser du svart på vitt att dagarna på jobbet bara blir färre och du börjar må bättre för en stund åtminstone!
Det som gör oss lite oroade är att din fråga genomsyras av sån ångest och ”lejdon”. Det som är bra är att du vet det själv, du vet att du inte mår bra nu, även om det ännu bara är en ”gnagande känsla” av att något inte är som det ska. Vi vill inte att den där gnagande känslan ska leda till att du fortsätter må dåligt, hamnar i en negativ spiral av ångest och illamående. Därför skulle vi så gärna vilja att du hade någon att prata med om hur det känns för dig. Tex en kompis eller föräldrar eller nån annan vuxen du litar på. Och ifall det inte räcker med det, så en psykolog. För vännen, varningsklockorna ringer lite här. Det är så ofta som depressioner börjar som du beskriver det, de kommer långsamt. Man vet bara att något är fel och att man inte mår bra och att man kanske skulle vinna på att prata med någon, men man tror ändå inte att det är tillräckligt mycket ”fel” på en för att man ska söka hjälp. Kolla in Psykporten för unga och se lite vad det finns för hjälp där du bor. Fundera åtminstone på det, skicka iväg ett mejl åt någon. Bara häv ur dig alla tankar och känslor, vi ser ju att du är jättebra på att uttrycka dig i skrift, och se vad du får för svar. Du kan också tex ringa till Mentalvårdsbyrån i Jakobstad, nu verkar de tyvärr inte svara på mejl, men dit kan du alltid ringa. På våra hjälp-sidor har vi också listat en del chattar som finns och på sidorna för hjälp åt de som bor i Sverige finns flera chattar du kan testa på. Där kan du få stöd och ännu mer tankar om vad du skulle kunna göra för att må bättre.
Men framför allt gumman, det blir bättre. Livet är inte alltid en dans på rosor (oj, ursäkta klyschvarningen), men så är det för alla. Det viktigaste är att vi tar hand om oss själva i såna situationer. Också du. Du behöver aldrig vara ensam med dina funderingar och det är jättebra att du skrev till oss <3
STYRKA!!!
från storasyster/sommarjobbare Angelica och ungdomsinformatörerna Lena och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar