Är det nåt fel på mig?

Hej vet inte vad jag ska ta mig till!

Oj hördu vännen, det är nog inte så ovanligt att känna som du gör nu, att man inte riktigt gillar sig själv - och misstänker att andra kanske inte gör det så mycket heller. De flesta av oss får nu som då slängar av den här känslan, vissa till och med ofta. Det beror sällan på att någon viss person skulle vara extra "omöjlig" på något vis, eller kanske till och med medfött eller av uppfostran "jobbig". Istället beror det ofta, enligt oss i alla fall, på en av två saker.

Den ena är att man kanske börjat använda vissa beteendemönster för att klara sig ur knepiga situationer, tex där man känner sig ifrågasatt, blyg, i blickpunkten eller osäker. Och när vi en gång börjat lösa en viss typ av situationer med att bete oss på ett visst sätt, så kan det vara svårt att bryta mönstret och pröva med andra sätt att bete sig på för att klara av situationen. Säg att du nu tex en gång håxat att du kan klara av en situation där du innerst inne känner dig nervös och osäker (tex när du träffar nya människor) genom att vara lite kaxig, skämtsam och sarkastisk, kanske på andras bekostnad? Kanske känns det då som ett bra försvar, en bra maktposition - och samtidigt kanske du riktar uppmärksamheten mot andras svagheter istället för att blotta dina egna. Du vet att det "funkar", även om det också har negativa konsekvenser, som en spänd stämning. Skulle du istället pröva på att vara mjuk, nyfiken på de okända människorna, vänlig och charmig, så kanske du samtidigt kunde känna dig lite svag och sårbar - kanske du någon gång "fått dig" när du prövat den metoden? Så då kanske du drar dig för att använda det mjukare sättet att närma dig människor på och håller dig till den hårda stilen? Men samtidigt märker du att du kanske sårar folk eller får dem att känna sig illa till mods - vilket man nog brukar göra med tuffa typer - så det känns ändå inte riktigt bra?

Ibland känns det också som att andra förväntar sig att man ska bete sig på ett visst sätt, att man har en "stämpel i pannan" som bitch, cynikern som inte bryr sig, den tuffa bruden osv. Kanske känns det som att man en gång blev satt i ett fack och nu är det svårt både för sig själv och för andra att byta fack. Svårt att hitta andra fungerande sätt att bete sig på - kanske också av rädslan att misslyckas med sätten och därför öppna upp för att tex få elaka kommentarer eller avvisningar eller annat obehagligt?

Sedan den andra saken: folk verkar i allmänhet sällan vara riktigt nöjda med sig själva och ibland har man sämre dagar eller perioder när det gäller självkänslan och självförtroendet. På samma sätt som man kan ha dåligt självförtroende när det gäller utsidan och önskar att man vore snyggare, vackrare, bättre, smalare osv, så kan man ha en massa förväntningar och skyhöga krav på sin egen personlighet. "Jag borde vara smartare, charmigare, snällare, mer hänsynsfull, bli bättre på att lyssna, modigare att tala med främlingar osv osv osv osv" Man kanske skulle vilja vara på ett helt annat sätt, är lite avundsjuk på de som beter sig som man borde, har dåligt samvete för de gånger man vet att man nu inte var någon riktig ängel osv.

Men vet du, utan den här känslan skulle ingen utvecklas eller mogna som person, ingen bli "en bättre människa" och ingen skulle inse vilka sämre och bättre egenskaper man både har och vill ha. Det finns de som lite anser att vi nog är födda med en viss uppsättning egenskaper och beteendemönster och så är vi "fast" i dem för resten av livet. Personligen anser vi dock att det egentligen nog inte finns någon personlig egenskap som inte skulle gå att jobba bort eller slipa ner eller lära sig leva med så att den inte skadar vare en själv eller andra. Vi är inte oföränderliga, utan även den mest envisa personliga egenskap, som tex blyghet eller kort stubin, kan man träna bort eller slipa ner kanterna på. Kanske hela meningen med livet är att bli en bättre människa? Och då menar vi inte en som sorterar sitt skräp eller är volontär eller annat i den stilen, utan en person som så mångs som möjligt trivs att vara tillsammans med. Och framförallt en person som man själv trivs att vara!

Så snälla se inte det här som att du är dålig och sk*t och värdelös, utan lite mera som en utmaning. Lite som ett träningsprogram - men för själen och personligheten. Förändringen kommer inte att ske över en natt och man kommer nog att göra några misstag, men om man har små mål och gläds åt de tillfällen när man gör "rätt" enligt sig själv och de sociala överenskommelserna i samhället, så växer man nog som människa. Lite som att samla poäng. Mycket handlar om att studera både sitt eget och andras sätt och försöka lära sig av alla mallar man hela tiden har runt sig. Varför beter jag mig så här nu i den här situationen? Varför tror jag att hon gjorde som hon gjorde, vad kan hon ha haft för underliggande känslor i den där situationen? Varför blev de där människorna glada och avslappnade av den där människan? Vi människor lär oss bäst genom att härma andra - men för att veta vad som lönar sig att härma så behöver vi ofta bli medvetna om vad som händer runtomkring oss och koncentrera oss på vad det egentligen är folk gör. Det gäller mera att kolla sådant som kroppsspråk och tonläge, miner och stämningar än de faktiska orden de säger. Som riktigt små barn som försöker lära sig hur människor fungerar. De kör rent instinktivt med tex en av människans mest grundläggande sociala färdigheter: de speglar den de agerar mer, gör likadant. Och spegling får folk att känna sig bekvämare till mods, mera samhörighet och mera förståelse för varandra.

Så fundera på, både under tiden och framförallt efteråt, vad det är som gör att du beter dig på de där visen du inte gillar. Varför blir du sarkastisk på andras bekostnad, vad ger det dig? Varför rättar du andra - i vilka situationer och vad är det som driver dig att göra det. När blir du arg och varför? Vad vinner du på att inte låtsas bry dig och inte ta något seriöst? Är det någon du "spelar" inför, vem är dina åskådare? Har du någon medspelare som påverkar ditt eget beteende? När känns det bra, alltså vad gjorde du innan som resulterade att du kan känna dig nöjd? Hur kunde du ha betett dig istället för att få en skönare känsla efteråt? Stanna upp fast 10-20 gånger under en vanlig dag och fundera vad gjorde jag nu, vad kände jag, varför, vad var det jag ville vinna på det. Det gör alltså inte så mycket om du inte beter dig som du önskar hela tiden, så länge du efteråt funderar över vad det var som gjorde att du tex blev arg eller sa något elakt och vad du alltså kunde ha gjort istället. Ett av de andra mest effektiva inlärningssätten för oss människor är trial and error, alltså försök och misslyckanden. Även av misslyckandena kan man lära sig otroligt mycket om sig själv som person och som en del i det sociala spelet. Och det här spelet kan man aldrig bli för bra på och aldrig vinna fullständigt, inen kan få en fullkomlig självkännedom eftersom spelet och inlärningsprocessen fortsätter livet ut. Det är kanske om man tror att man är "färdigt utvecklad" och mogen och fullkomlig som människa, som man stannar i utvecklingen och stampar på stället i livet? Det finns många vuxna som tror att de inte behöver lära sig något mera om hur de själva och människor i allmänhet fungerar och de människorna brukar man nog tycka att är självgoda eller barnsliga eller hänsynslösa.

Huvudsaken är att du vet att du inte är ensam om att vara missnöjd med dig själv och att du vet att det går att ändra på! Och att du har lite tålamod och medlidande med dig själv, du är inte alls så hemsk! :)

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena