Babbeel

Hej vännen!

Voj gulla att du ska må så dåligt nu ); Vi har skickat din fråga till våra ljuvliga Ancha och Camilla och svar är äkert på kommande så fort de bara kan. Så håll ut!

Och ett litet tips: Om det känns tungt att gå till kuratorn igen, så skicka länken till din fråga här åt henne på mejlen eller sms! Då vet hon att du behöver prata och kan komma och hämta dig istället för att du själv ska skrapa ihop kraft och komma dig iväg för att prata med henne!

Och så en megasuperduperstooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaam <3 <3 <3

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna

Hej på Dig!

Ancha och Camilla har fullt upp med andra uppgifter just nu så därför svarar jag istället.

Ibland blir det för mycket. Bara för mycket. Du skriver att det varit många förändringar i ditt liv det senaste året. Förändringar är verkligen tuffa att handskas med. Förändringar kräver kanske nya sätt att tänka och hantera saker. Och många förändringar kan vi inte ens påverka själva, utan vi får bara ”hänga med” och försöka klara av allt så gott det går.

Och alltid har vi inte de redskap vi behöver, speciellt inte om vi redan haft det litet ”till och från” en tid. Då kan allt bli en nedåtgående spiral. En dålig grej/händelse/tanke leder våra tankar till ännu mera dåligheter, o.s.v., o.s.v. Vi fastnar litet i en snurra som drar oss neråt. Inget som vi brukar tycka om och trivas med känns längre roligt. Och framför allt vill vi inte visa hur vi mår för alla andra, utan spelar våra roller och döljer våra sår. Och att låtsas som ingenting fast det gör jätteont både inuti och utanpå tar också massor av energi av en. Och så blir vi ännu mera ensamma och negativa, i oss själva och med oss själva.

Men det behöver inte fortsätta så. Det finns mycket man kan göra för att ta sig ur en negativ spiral. Vad man kanske först och främst behöver få hjälp med är att bli medveten om vad det är som gör allt så jobbigt, hur saker och ting hänger ihop och vilka tankar och känslor det handlar om. Och då behövs det någon att prata med som kan dessa saker, som jobbar med detta och som har verktyg att dela med sig av.

Så precis som Liselott & Sanna skriver så ta kontakt med kuratorn igen! Han/hon är där för dig, för att kunna hjälpa en bit på vägen när det blir för jobbigt. Det är också skönt att prata med någon som redan känner till litet om ens situation. Eller vänd dig till någon annan vuxen i din närhet. Fastän vi ofta tror att ingen annan ska eller kan förstå oss så möts vi för det mesta av mycket förståelse och människor som berättar om liknande upplevelser och känslor – bara vi VÅGAR ta det första steget och berätta om hur vi har det. Ingen av oss är perfekt, lever det där lyckliga livet som det verkar som. Vi är alla sårbara och kämpar med att dölja det för varandra. Fast det kanske är just där det är som allra finast och viktigast att mötas?

Du skriver att du ”inte vill dö men vill bara inte finnas”. Så helt klart finns din önskan och vilja att leva där. Ta fasta på den! Ta fasta på det som en gång varit bra, gjort dig glad och häng fast vid de minnena till att börja med. Och prata med kuratorn igen, eller med någon annan. Så kommer du så småningom att få fatt i det som blir rätt just för dig! Du behöver inte fortsätta vara ensam. Det finns många som vill gå med dig en bit på vägen!

Många kramar!

Från Susanna