dåligt samvete

Hej vännen!

Oj hördu, ingen fara, det är bara bra att du känner just så här! Det är ett stort steg i livet på vägen mot att bli vuxen att inse hur man haft det, och hur man funkat på sätt som kanske inte varit så bra, och vilja ändra på det. Det är vår åsikt i alla fall, med en massa år i backspegeln. Det hör överlag till i tonåren att man börjar betrakta sig själv och sitt liv lite utifrån och då blir de flesta lite missbelåtna med sig själva eller får dåligt samvete över hur de betett sig. Man jämför ju sig med andra och ser då både sina egna fel och hur man BORDE vara istället enligt den allmänna sociala moralen. De flesta vill då ändra på sig själva - fast visst finns det även 30-åriga bortskämda, egoistiska barnrumpor. För just när det gäller att få vad man vill ha, så är det ju inte så lätt att "vänja sig av med det" - för då får man ju faktiskt inte längre precis allt vad man vill ha längre. Och vem gillar nu det?

Men alla borde ju börja tänka mer moget, förståndigt och vuxet när de kommit en bit in i tonåren. Det är en del av att växa upp, liksom motsatsen till att vara barnslig och löjlig, en brat, en drama-queen, allt det som man var i lågstadiet. Men igen, det är tyvärr mycket enklare att fortsätta vara barnslig och löjlig än att skärpa sig, tänka om och lära sig ett nytt, mognare sätt att vara på. Det är tungt att ta de här förändringarna, men det är vad som krävs för att bli vuxen. Att bli vuxen handlar mycket mera om vad som händer mentalt än att få körkort eller flytta hemifrån. Och alla de här förändringarna borde ju helst komma stegvis långt innan man står där i sin nya lägenhet och tycker att farsan borde betala alla ens räkningar. För ja, det finns folk som ännu som 30-åringar har föräldrar som betalar allt och sköter allt. Men de är oftast inte lyckliga och nöjda med situationen och känner sig ofta beroende, bundna och inte alls så vuxna. För deras föräldrar kan ju ännu bestämma lite över dem då, eftersom de betalar.

Det handlar alltså också om självständighet. Om man jämt får allt man behöver eller vill ha, om föräldrarna alltid betalar och servar och ställer upp, hur ska man då kunna bli självständig och klara sig på sina egna två ben? Tonåren är den tid i livet då man pyttesteg för pyttesteg tar sig ut på egna ben i livet och börjar bestämma över sitt eget liv - och tar ansvar för det. Och att ta hand om sin egen ekonomi är ett viktigt pyttesteg och väldigt viktigt att kunna när man är vuxen. Att sköta sin egen ekonomi betyder att man måste välja vad man kan köpa eller göra för en begränsad summa pengar varje månad. I början är det kanske månadspeng, senare blir det studiestöd, sommarjobbslön och sedan lön från arbetet. Och ju längre in i vuxenlivet man kommer, desto fler blir de "tråkiga" utgifterna som försäkringar, hyra och bensin. I längden går det inte att leva med baktanken att om pengarna tar slut, så betalar säkert pappa räkningarna, så jag kan nog köpa den här snygga tröjan eller resa.

Det är i början på de tankegångarna du är nu och det är väldigt friskt och förståndigt tänkt. Ja okej, att du fortfarande kläcker ur dig "Jag får aldrig som jag vill" emellanåt - du kan ju inte bli vuxen som genom ett trollslag heller. Det är lite som att lära sig cykla, det går inte så strålande i början utan man måste öva - och falla några gånger - ett bra tag. Att du har dåligt samvete visar bara att du nog innerst inne vet hur du borde bete dig och att du förstår att det inte är så hälsosamt i längden att alltid få vad du pekar på. Att fortsätta leva så kanske skulle kunna liknas vid att fortsätta cykla med stödhjulen på - föräldrarna och deras pengar skulle alltså vara stödhjulen. Visst kan det kännas tryggt och lättare att veta att pappa nog är där och tar i cykeln ifall man vinglar till, men om några år ska du kunna cykla helt själv.

I det här läget kanske det skulle vara viktigt att du satte dig ner med dina föräldrar och pratade om det här. För det är ju de som betalar och ger dig allt du vill - krasst sagt är det ju till hälften deras fel ifall ni fortsätter leva så här. De måste kanske också ändra på sitt sätt att tänka. Och kanske behöver ni komma överens om hur ni ska ha det ekonomiskt framöver. Kanske behöver ni sätta gränser för hur mycket pengar de ger dig under en månad, vad de betalar för, vilka saker du kan få "så där bara", ifall du själv borde börja spara till större grejer, om du verkligen kan få eller fara på allt du vill eller om du måste börja prioritera. Det är inte lätt för dem heller att börja sätta gränser för "bortskämdheten", men vi gissar att de nog gärna vill. För de vill ju också att du ska bli mogen och självständig och kunna stå på dina egna ben en vacker dag. Men det är alltid lätt att fortsätta som man alltid gjort och kanske de inte har ork att stå emot tjat, vredesutbrott eller anklagelser i stil med "jag får ALDRIG som JAG vill"? Och det kommer att bli tufft för dig att ge upp en massa saker och börja klara dig på begränsade summor. Den bortskämda idioten kommer att sticka upp sitt fula tryne ännu många gånger, men försök att hålla i minnet hur bra det här kommer att vara för dig i längden. Påminn dig själv om att du är smart nu, vännen :)!

Vännen, vi är stolta över dig som tänker så här nu och vi hoppas att du håller fast vid den här tankegången nu och så småningom får känna hur otroligt skönt det är att stå på egna ben!

Stor kram, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna