depressiv

Hej du!

Vilken bra fråga. Det är svårt att ge ett fullkomligt svar, eftersom det beror så på i vilket sammanhang terapeuten sa det. Vad pratade ni om innan? Och sa terapeuten nåt mer efter det, som för att förklara vad hen menade?

Det mest troliga är att terapeuten menade att du har depressiva tendenser, alltså du visar tecken som skulle kunna innebära att du har en depression. Att vara depressiv innebär bla att man känner sig låg, tom, man känner inte samma glädje för livet och saker man tycker om som tidigare, man uttrycker liksom känslor av sorg, besvikelse och håglöshet. Man orkar inte lika mycket som tidigare, man är tröttare än vanligt, med mera. Läs gärna våra sidor om deppighet här och om depression här. På depressionssidorna finns symptom på depression uppräknade, känner du igen några av dem?

Du ska absolut inte haka upp dig på att du nu ÄR depressiv, känna det som om det är allt du är. Det är bara terminologi, ord som läkare och psykologer använder för att förklara olika fenomen. Även om du nu skulle vara depressiv så förändrar det ingenting med dig som människa, det är inget som gör dig sämre. Det är så lätt att man vid olika diagnoser som "depression" eller "bipolaritet" eller "personlighetsstörning" fastnar vid just orden och så börjar man gå runt och känna sig stämplad med sin diagnos. Så är det förstås inte, diagnoser och ord är bara sånt som människor använder för att försöka strukturera vardagen - och för att lättare hitta en passande behandlingsform. Det är lätt för oss människor att sätta både oss själva och andra i fack: "han är bra i skolan", "hon ser bra ut", "han är depressiv", "hon har en ätstörning", "han är homosexuell" etc. Men det ligger ju så mycket mer bakom en människa! Alla små egenheter, alla personlighetsdrag osv. Det skulle nog vara viktigt för oss alla att minnas att precis ALLA bär på en ryggsäck av erfarenheter och personlighetsdrag och det är kombinationen av de här som gör oss människor till dem vi är. Inte ord, inte handlingar, inte känslor. Sånt kan man förändra, påverka och sånt kan man få hjälp med - men erfarenheterna kommer man alltid att bära med sig. Det man känt och gjort är ändå bara saker som försvinner i backspegeln, historia.

Försök istället se det så här: det är bra om du fått höra av din terapeut att du är "depressiv" (även om det inte betyder att du är det, det är bara hans/hennes tolkning) - för då kan du få hjälp. Då vet du vad det är du ska ha hjälp med. Ibland är det svårt att reda ut vilka "stämplar" man riktigt ska sätta på människor - alltså, det är svårt att veta om en människa är deprimerad eller om en person har ätstörningar eller om en person har ångest... Det finns så många aspekter av psykisk ohälsa, man kan ju inte röntga hjärnan på samma sätt som man kan röntga för att se om ett ben är brutet. Men om man nu VET att det är tex depression som ska behandlas så blir det också lättare att åtgärda och hjälpa.

Och ännu: så SUPERbra att du har en terapeut! Nästa gång du träffar honom/henne: ta upp din frågeställning. Fråga vad hen menade med att du är "depressiv" och varför terapeuten använde just de orden. Då kan din terapeut förklara för dig exakt vad det är i era samtal som får honom/henne att tycka så.

En dundermegastor du-är-bra-som-du-är-kraaam <3

hälsar ungdomsinformatören Liselott och storasyster/sommarjobbare Angelica