Jag har länge mått dåligt och några dagar före min 18-års dag så gick det så långt så att jag började att skära mig själv, vilket jag gjort nu i runt ett halvår. Mina föräldrar märkte för några månader sen att jag skärt mig så jag har nu gått hos en psykolog ett tag. Det är skönt att tala ut och så och jag försöker bli bättre men det känns som om det bara blir värre. Har t.o.m börjat tänka på självmord. Det blev inte heller bättre av att jag förra veckan inte klarade körprovet så jag klarade inte ens av att gå tillbaka till skolan efter det, grät bara hela dagen. Har så mycket krav på mig själv så det blir bara för mycket när jag misslyckas med något. Har också börjat skolka för jag orkar bara inte dra mig upp ur sängen längre, jag ser ingen vits i det för jag mår så dåligt. Jag skippar inte skolan mer än en dag i veckan men ändå..Det kommer säkert bli ännu mer. Så nu är jag också orolig över om jag kommer att måsta gå ett extra år i skolan och vad jag ska göra efter skolan. Alla verkar ha koll och har redan börjat söka till skolor medans jag får panik och har ändrat mig flera gånger om vad jag vill göra. Helst av allt vill jag bara dö och få slut på allt men jag vågar inte ens ta livet av mig.
Mamma har nu märkt att jag gråter varje kväll så hon har börjat hota med att skicka mig till en läkare, vilket jag inte vill. Vet inte ens vad som kommer att hända vid läkaren. Jag vill inte behöva gå ett extra år i skolan men på samma gång vill jag få hjälp. VERKLIGEN HJÄLP. Mina föräldrar frågar också vad jag har att vara ledsen över, vilket får mig att känna mig ännu mer dålig, för jag vet inte varför jag mår så dåligt för! Jag vet att många har det värre än mig och därför känner jag mig så självisk. Jag går inte ens i Gymnasiet vilket är hemskt enligt många så jag känner mig så skit! Men jag behöver hjälp. Jag är rädd över vad jag kommer att göra. Det har blivit för mycket nu.
-
Hej tjejen!
Tack för din fråga. Bra att du vill ta tag i ditt liv och hjälpa dej själv att börja må bättre. Fint också att du redan har en psykologkontakt. Håll kvar denna kontakt och försök berätta så ärligt och tydligt som möjligt om vad som är svårt för dej. Ofta är det så i en samtalskontakt att man faktiskt ibland kan börja må sämre under vissa delar av terapin eftersom man pratar och tänker på jobbiga saker och försöker få en förändring. Det tar på krafterna och humöret.
Ibland kan det också vara så att man utöver en samtalskontakt också behöver medicinering för att få hjälp att reda ut sina tankar och bekymmer. Medicineringen gör att man får ett lugn i sig själv så att man bättre kan fokusera på sitt mående. Att bara medicinera och inte ha en samtalskontakt brukar inte vara så värst bra i längden. Medicin och samtalskontakt stöder varandra i att man börjar må bättre men det största jobbet gör du ju med dej själv. För att få medicinering så måste man gå via en läkare. På läkarbesöket frågar läkaren hur du mår och hur du har det. Allmäntillståndet kollas upp och eventuellt blir du skickad ex för att ta blodprov. Så detta med att gå till en läkare på kontroll är nog inte så farligt. Läkaren gör ju inget mot patientens vilja.
Du skriver att du har mycket krav på dej själv och detta är säkert en stor bov i ditt illamående. Hos psykologen kan du få hjälp med att sänka kraven på dej själv så att de är på en sund nivå. Man behöver inte lyckas med allt hela tiden. Livet är både framgångar och motgångar- var snällare mot dej själv. Att skära sig själv är ju ingen lösning på dina problem utan bara en smärlindrare för en kort stund. Skolk från skolan gör i längden att dina problem förvärras och du än mindre kan leva upp till de krav du har på dej själv. Ta upp självmordstankar med din psykolog och fundera på vilka bra saker som finns i ditt liv och som du har att leva för.
Du skriver vidare att alla verkar ha koll på vad de ska göra efter skolan. Det kan verka så, men innerst inne tror vi att de flesta är osäkra på framtiden och om de gör rätt val. Osäkerhet inför framtiden hör också till livet och något man behöver lära sig att stå ut med. Det är ju en styrka hos dej att du faktiskt vågar vara ärlig med att du inte vet vad du ska göra framöver och att du är osäker på många saker. Du nämner i din fråga att många tycker det är hemskt att du inte går i gymnasiet. Sist och slutligen är det vi själva som ska leva våra egna liv. Vi kan inte lyssna på andras tyckande och tänkande när det gäller de egna valen i livet. Du vet vilka styrkor du har, hur ditt liv ser ut och vad du vill. Ingen har rätt att döma de val du gör.
Lycka till!
Pia & Jenny
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar