Ensam kvar

Hej!

Det är inte ovanligt att ha tankar och funderingar kring döden, ofta brukar det vara i vissa perioder i livet som dom här tankarna kommer. Jag tänker att det är vanligt med såna tankar då vi är inne i någon speciell fas i livet som t.ex. ungdomstiden, då man blir förälder, skilsmässor eller man är med om något traumatiskt eller svårt m.m.

Du skriver själv att dina föräldrar inte alls är nära förväntad livslängd och förstår säker på ett förnuftsmässigt plan att sannolikheten för att något skulle hända dina närmaste är väldigt liten. Skulle något, mot alla odds, hända dem så skulle det förstås vara en stor sorg, du skulle vara jätteledsen och känna dig ensam och övergiven men du skulle i realiteten inte lämnas ensam, du skulle tas om hand på något sätt t.ex. av släktingar, det ser samhället till att så sker. Och du skulle, sakta men säkert, ta dig igenom den värsta sorgen och kunna fortsätta utvecklas och leva ditt liv. Vi människor klarar nämligen ofta av även de svåraste saker, saker som vi tänker att vi inte ska klara av.

Det är som sagt en väldigt liten risk att dina föräldrar plötsligt råkar ut för en olycka och dör. Mycket mer sannolikt är att du gott och väl hinner bli vuxen och se dina föräldrar bli gamla och åldras innan de dör. Och då kommer du vara bättre förberedd på ett liv utan dina föräldrar. Du har hunnit skapa dig ett eget liv och har kanske egna barn. Du kanske sörjer lika mycket, men det kommer inte som någon enorm överraskning.

Döden kan vi inte göra så mycket åt, den är en ofrånkomlig del av livet. Men för att du inte ska behöva grubbla, vara ledsen och sova dåligt pga. dom här tankarna så tycker jag att du ska prata med någon vuxen om tankarna som kommer. Prata med mamma eller pappa eller någon annan vuxen i din närhet som du har förtroende för. Ofta så hjälper det att få sätta ord på, få vrida och vända på tankarna med någon annan, det kan leda till att tankarna blir mindre skrämmande och man kan se på det hela på nya sätt. Du kan förstås också prata med kurator eller hälsovårdaren på din skola om det känns bättre/lättare.

Kram, Camilla