Erfarenheter av psykiskt illamående

Hej du självdestruktiva undrare!

Ne, ingen av oss två ungdomsinformatörer som nu svarar har mått så dåligt att vi funderat på att avsluta allt. Ingen av oss har fått någon diagnos eller behövt söka terapi i någon form. Men det betyder inte att vi aldrig skulle ha mått riktigt, riktigt dåligt psykiskt. Så en liten aning om vad du går igenom kanske vi nog har (plus universitetskurser i utvecklingspsykologi och ungdomars psykiska hälsa). Vi ska försöka skriva vad vi kan, tror och har erfarenhet av här åt dig, eftersom alla våra psykologer och kuratorer är på semester ännu. Om det ännu är något du vill ha expertsvar på så snälla skriv in igen nästa vecka, okej? Då borde åtminstone en av dem vara tillbaka i jobb.

(Men tyvärr är det ju också lite så med psykologer och terapeuter så har de ofta sin metod som de gillar och vill arbeta med - så frågar man en kurator som fördjupat sig i kognitiv beteendeterapi, så rekommenderar hon säkert just kognitiv beteendeterapi.)

Vi hoppas också att någon annan där ute som läser din fråga kan dela med sig av någon egen erfarenhet åt dig. Nu som då besvarar ju ungdomar här varandras frågor som en egen fråga, och de är så välkomna!

De flesta människor har nog eller kommer nog att må dåligt psykiskt under någon period av livet, en del lite "lättare" och andra "allvarligare". Dessutom är det ju så med dåliga perioder att de största problem man själv har är de största problem man själv har. Att må dåligt psykiskt är alltså en subjektiv upplevelse, inget som egentligen kan mätas på någon skala av hur allvarligt det är eller som någon annan egentligen kan uttala sig om. Hur dåligt man mår beror inte heller alltid på livet, typ på trauman man fått eller kriser man går igenom. Visst kan kriser och trauman trigga perioder av dåligt mående, men ibland är det svårt att säga varför någon inte verkar slippa upp ur den bråddjupa dalen igen.

Visst kan det låta som att de som sluppit ur sina depressioner gjorde det genom en mirakulös metod eller terapiform eller händelse. Men vi tror att det nog oftare handlar om viljan att bli frisk. Att den stora sanningen är den att om man inte innerst inne vill bli bra igen så kan inget lyckas och ingen hjälpa. Vill man, så kan man hitta en väg. Vi tror också att det sällan går över en natt utan kräver just precis tålamod och ansträngning, det kräver nog att man strävar uppåt och jobbar för det varje dag och varje minut. Klart att det finns hopp! För de allra flesta är depressionen bara en period i livet och de allra flesta är solskenshistorier med lyckliga slut.

Det är kanske också därför man inte hör så ofta om de som levde happily ever after, för att människan nu är så funtad att det är mycket lättare att berätta och klaga när det är svårt eller något är fel än att berätta och berömma sedan när allt är bra. När man är nöjd och lycklig finns det inte lika stor orsak - eller lust - att tala om de dåliga tiderna och problemen. Men talar du med tex dina terapeuter, så kan säkert de berätta många solskenshistorier för dig om de patienter de haft som blev fria från depressionen!

Vårt råd är att du försöker ha tålamod. Att du tjatar på dig själv om att det här bara är en period som absolut inte kommer att räcka livet ut utan snart tar slut. Försök att se alla skymtar av ljus i tunneln. Försök att intala dig att naturligtvis är du också ödesbestämd att få ett lyckligt liv utan så här mörka moln hela tiden. Att det svåra kommer att göra att du sedan kan känna dig så mycket lyckligare än de som aldrig haft det riktigt tungt, att du kommer att njuta av livet såsmåningom i fulla muggar. Jo, för det ÄR så här! Det sköna med att ha levt länge redan är att kunna se att allt går i vågor och att alla perioder har ett slut, att efter regn kommer faktiskt sol varje gång! Det är kanske när man inte tror att perioden kommer att ta slut som det blir farligt, kanske är det då som folk ger upp och slutar kämpa? Oavsett om det är små eller stora problem och psykiska illamåenden.

Det här är bara ett kapitel i ditt liv, vännen, så vänd sida i boken istället för att kasta bort boken! Döm inte hela boken efter det här kapitlet!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena