Tänkte berätta om något mer som gör mig ledsen. Jag blir en aning sur och otroligt avundsjuk och ledsen när jag ser andra ha sådana bra liv. Deras föräldrar har inga problem som helst. Sedan är tjejerna utåtriktade, alltid glada, en aning bitchiga men dem är omtyckta och snygga.
Det gör mig avundsjuk och alltid så fort jag börjar må bra så ska mamma alltid förstöra det. När hon dricker så blir hon konstig och vi tjafsar alltid. Dem där tjejerna har ingen aning om vilken tur dem har och dem
kommer aldrig veta det, dem kommer ta det för givet att allas föräldrar är sådär normala och mår bra.
Kom hem igår och var på ett okej humör efter just ha genomlidit elaka skämt
På min bekostnad pgr av min längd. Tjejen som sa dem är 10 så vet att jag inte ska ta illa upp men hon säger det varje träning. Hon säger det bara för att folk ska tycka att hon är rolig. Sedan säger hon alltid "ta inte illa upp". Men det är grejen, det är inte meningen att jag ska ta illa upp utan hon vill bara framleva en kort liten karriär som komiker och ha folk skratta åt hennes skämt och då känna sig rolig. Hon menar inte illa egentligen men man ska inte dra såna skämt. Får inte säga att det är elakt att säga så, pappa vill inte det. Tror inte han vill att jag ska råka tjafsa med henne eller att hon ska bli sur så att hennes föräldrar börjar tjafsa.
Det är bara att jag alltid varit kortast, är inte jätte jätte kort men det skiljer oftast mellan 5-15 cm mellan mig och mina kompisar. Har alltid fått höra folk påpeka det och just när jag försöker sluta tänka på det så skulle hon dra upp dem och även nämna att jag ser ut att gå i 7:an. Sedan var hon givetvis tvungen att säga att första gången hon såg mig trodde hon att jag gick i 5:an, sedan när jag sa att det var elakt så ändrade hon sig och sa istället: a men de va typ 2 år sedan"
Iaf, efter att fått höra allt det så kom jag hem till min mamma som hade druckit.
Hade varit borta 2 timmar och tränat och hon såg det som värsta chansen att börja dricka.
Jag orkar inte ens skada mig längre, det ända det resulterar i är att mina klasskamrater kanske ser det eftersom min mamma inte alls bryr sig.
Det som jag skulle anse är värst är att jag fyller år på fredag och jag vill verkligen inte det. Allting är skit dåligt, jag vill inte ens finnas och jag måste ändå fortsätta fylla år. Känns bara så jobbigt, jag kommer omöjligen kunna vara glad när jag fyller år, har inte varit det de två senaste åren. Har alltid isolerat mig mig från omgivningen och gråtit. Tror att jag bara finns för att jag inte är modig nog att begå självmord. Sedan skulle jag förstöra för min bror som plugga på universitet. Min död skulle göra honom ledsen, han skulle inte kunna plugga, det skulle gå dåligt för honom i skolan och sen skulle han få ett dåligt jobb och en dålig framtid.
När han har pluggat klart och jag vet att han kan få ett bra liv så kan jag nog Göra det men inte nu. Problemet är bara att det är så jobbigt nu. Jag orkar inte gå till skolan varje dag och låtsas må bra, jag är alltid otroligt osäker och känner mig allt annat än trygg.
Mina klasskompisar är inget mer än det, kan inte kalla dem för mina kompisar för det är dem inte. Dem är otrevliga och elaka. Dem måste alltid följa efter en tjej (min fd bästis - vi har glidit isär men är inte ovänner) som dem anser är populär. Vilket kan innebära att om jag haft ett litet tjafs med henne innan så blir alla jätte kyliga mot mig och pratar jag så låtsas dem att dem inte hör och helt plötsligt är inne i sina mobiler. Det hände förra veckan och jag som blev utfryst (mobbad) i min förra skola oroar mig för det jätte mycket och alla dem vet det, jag berättade det i skolan när vi hade samtal med kuratorn och vår mentor alla tjejer. Men dem gjorde så ändå och är otroligt besviken på dem.
Har ni något förslag på vad jag kan göra åt allt det där? För att må lite bättre.
Kommer inte nämna självmordsgrejen för min psykolog. Gjorde det förut och hon sa det till mina föräldrar som uppenbarligen inte tog det seriöst. När min mamma blivit sur på mig - utan alkohol så har hon bett mig gå och hänga mig. Hon är betydligt elakare med alkohol kan jag tillägga. Tror hon har någon sjukdom eller något hat gentemot sig själv som hon då tar ut över mig.
En annan gång när hon pratade med min pappa om min socialafobi och sa att jag var sjuk eller att det var en sjukdom (men det är en fobi, skulle själv inte klassa dem i samma kategori aja) då sa han att jag kunde gå och dö om jag var sjuk.
Förstår ungefär hur han menade men det är så fel att säga så om sin dotter som ett år innan hade skurit sig och skrivit självmordsbrev.
Mina föräldrar kommer bara tro att jag vill ha uppmärksamhet för dem kommer inte vilja tro att jag faktiskt kan ta mitt liv och oavsett hur mycket jag vill motbevisa deras teori så vill jag inte förstöra min brors framtid. Vill att han ska få det bra iaf, inget av det som har hänt är hans fel. Han valde inte heller att födas och han har inte kunnat göra något åt mammas beroende eftersom han brukar förneka sånt han inte gillar. Brukade göra så när jag var yngre men det mesta har blivit glasklart nu. Dock konfronterade vi mamma förra året ang hennes beroende och felet var att vi använde fel ord och kallade henne alkoholist men hon sa att en alkoholist behövde dricka hela tiden osv så min bror
godtog det och jag kunde inte fortsätta konfrontera henne för fick alltid båda mot mig.
Kan ni ta bort de delarna som ni tror är för uppenbara? De privataste grejerna om min familj vet ingen om men tänkte de övriga så att ingen från skolan kan koppla ihop allt med mig.
Utvecklingspsykolog och samtalsterapeut Susanna svarar
Ungdomsinformatörerna Sanna och André svarar
Hej, kära kära du <3 vårt hjärta blöder när vi läser ditt inlägg. Ingen ska behöva må så dåligt INGEN!!!! Alla ska ha rätt att må bra och kunna njuta av livet. Det är bra att du kan visa detta för din psykolog, många gånger är det lättare att skriva än att säga med ord, det kan kännas lättare att få ge över ett papper där man öppnat sig helt istället för att man ska berätta allt öga mot öga. Det är så typiskt att vissa ska låtsas som att de har såna perfekta liv. Alla har vi våra sorger i livet, var så säker att ingen får gå genom livet och bara ha medvind hela tiden. På ett eller annat sätt och i något skede av livet så får vi alla våra smällar. Men jag kan förstå att du så lätt ser på andra och tycker att vad har hon att klaga över, hon borde ju njuta av allt bra hon har i sitt liv osv. För det är ju så med oss människor att vi aldrig kan vara nöjda och glada över det vi har, det finns alltid någon annan som vi tycker har det bätte och som vi skulle vilja byta med. Men det kan du iaf vara säker på att de som sätter upp "perfekta familjen-skölden", DE är de som verkligen har problem. Sen vet vi ju inte allt vad som händer hemma hos någon annan, det som i våra ögon ser ut som det perfekta hemmet kan i verkligheten dölja nästan vad som helst. Vi brukar tipsa om att man ska kolla in de populära tjejerna hur de rör sig, hur de beter sig hur de pratar och skrattar och sen kopierar man dem, härmar deras sätt att vara. Om de kanske är utåtriktade och vågar prata med alla, det kan vem som helst bli, man behöver bara öva. Tänk på att i princip vem som helst kan bli hjärnkirurg, man behöver bara öva och lära sig. Om nån kan lära sig det så måste man väl kunna lära sig att våga prata med folk, skratta och ha kul, visst :)
Jag kan förstå att du är besviken och ledsen på din mamma. Såklart du är och det har du all rätt att vara också. MEN, det finns säkert ett skäl till att hon har fått alkoholproblem, hon kanske har varit sjuk, råkat utför tråkigheter i livet, skillsmässa, penningproblem listan kan göras hur lång som helst. Men en sak kan du vara säker på och det är att hon alldeles säkert hellre skulle vara nykter, ingen vill dricka och sjunka ännu djupare i eländet, men hon måste ta tag i det själv hon måste jsälv bestämma att hon behöver hjälp och söka sig till ett ställe där hon kan få hjälp. Det är inte din sak att fixa, kom ihåg det! Hon är vuxen och du är ett barn!
Nu tar tiden slut här men jag kommer att fortsätta skriva svar åt dig imorgon, jag ville ge dig lite uppiggning nu genast.
Håll ut till imorgon då fortsätter vi :)
massor med kramar från ungdomsinformatören Sanna
Nu ska jag fortsätta att svara på din fråga.
Angående din "kompis" så är det så typiskt att vissa ska trycka ner andra för att de tror att de själva stiger i graderna på nåt vis. Tvärtom så tycker ju alla vettiga människor att en sån är enbart löjlig och fånig. Oftast bottnar det ju också i dåligt självförtroende, men det ursäktar ju inte att nån behandlar en annan som skit. Jag vet ju inte vad du menar med att din pappa inte vill att du ska säga nåt för då kanske hon börjar tjafsa. Är det bättre att du lider i tysthet? NÄÄÄÄ, jag skulle nog säga till åt den här tjejen att nu får hon hitta på nåt nytt, nu har hon hållit på och pikat dig för din längd tillräckligt. Nu räcker det! Säg att du blir ledsen då hon håller på sådär och att du vill att hon slutar. Sen får hon väl börja tjafsa då om hon är så barnslig. Du ska inte behöva bita ihop bara för att hon kanske kan börja tjafsa!
Jag kan tänka mig att det kändes som att du verkligen hade dagen full, med allt detta och sen din mamma. Men som jag redan skrev, du ska inte behöva hålla reda på din mamma eller vakta att hon inte slipper till att börja dricka, hon är den vuxna som måste söka hjälp!!!
Jag hoppas du kan prata med din psykolog om att du skär dig, det är helt klart en sak som du borde få hjälp med. Du skriver ju inte alls hur ofta du går hos psykologen eller om du har någon kontakt till skolhälsovårdaren i skolan eller kuratorn. Du skulle helt klart behöva få ordentlig hjälp och stöd för ingen ska behöva må så där dåligt och ha sådana funderingar som du har. Vi för bilen på service när den krånglar, far till tandläkaren om vi får hål i tänderna. Varför skulle det vara annorlunda när vi får ont i själen, varför skulle vi inte söka oss till hjälp då?
Hur är det gällande din bror då? Skulle han eventuellt vara ett alternativt bollplank för hur du mår. Kanske han skulle förstå hur du mår? Då man känner sig nere är det alltid lättare att få lätta på hjärtat och få respons av någon. Ju fler personer man känner att man kan öppna sig för desto bättre känns det.
Skrämmande att du tänker på självmord. Det är en tanke som vi verkligen vill att du kan släppa så snabbt som möjligt. Livet har jättemycket härligt att erbjuda dig! Det är bara synd att du har fått uppleva det jobbiga först. Livet i sig är ändå likt mycket annat, bara man ger det tålamodet märker man att det är riktigt fint. Problemet är bara att negativa ting ofta föder andra negativa ting. Liksom att negativa tankar föder fler negativa tankar. Du ska se att det mitt i allt inte krävdes någonting alltför märkvärdigt för att allt skulle bli bra. Men vi behöver någonting positivt som vänder upp och ner på hela livet. DÅ man minst anar det är allt som såg så mörkt ut plötsligt ljust. Vi vill inte förminska dina problem, men det är viktigt att försöka se hoppfullt på framtiden. Tycker dessutom att ditt beslut att besöka psykologen är tecken på detta. Han/hon kan förhoppningsvis ge dig en tro på framtiden! :)
Allt gott!
Ungdomsinformatörerna Sanna och André
Här kommer ännu mera svar till dig från vår ljuvlig expert:
Finaste Du, "För ledsen 2"
Ingen i hela världen har rätt att säga elaka saker till dig, eller behandla dig elakt. Och när någon gör det, om det så är dina föräldrar eller "kompisar", så har du all rätt att reagera - säga ifrån, bli arg, bli ledsen, och reagera på alla andra sätt som är möjliga när man blir "påhoppad" eller dåligt bemött. Du är alltid unik och värdefull, precis som du är! Punkt.
Att sätta gränser för hur andra människor behandlar oss är kanske det svåraste vi människor har att lära här i livet. Speciellt om vi växer upp i familjer där det inte finns gränser (ofta där det finns missbruk, sjukdom eller andra "kriser"), eller med kompisar som inte heller förstår var de slutar och du börjar. Och varför människor beter sig så att de inte respekterar andra, det har alltid sin förklaring - men den kanske inte alltid är så uppenbar. Man brukar säga att "anfall är bästa försvar". Att det är dom som inte kan ta hand om sina egna reaktioner som tar ut det på andra. Men du behöver inte ta emot andras "påhopp". Du kan och bör skydda dig genom att sätta en gräns för vad som är ok för dig. Att lära sig att sätta gränser handlar om att lära känna sig själv bättre, att upptäcka när och vad man blir sårad av och att börja lära sig att säga ifrån när man möts av dåligt beteende.
Men att sätta sina egna gränser är svårt i början. Så man behöver träna sig i det! Det är bara du som vet om något gör ont i dig. Och om du reagerar så har du rätt till det. Glöm aldrig bort att lyssna till dig själv och ta dina tankar och känslor på allvar. För dom finns i dig och dom behöver tas om hand, av dig men i det här skedet också av och tillsammans med någon pålitlig vuxen. När man är ung är det jättesvårt att ta hand om allt själv, och har man inte föräldrar som kan hjälpa är det klokaste man kan göra att vända sig till någon annan vuxen.
Du skriver att du träffar en psykolog och jag hoppas att han/hon är en pålitlig vuxen för dig:) Kanske kan du också vända dig till någon (terapeut, förening, telefonlinje m.m) som vet speciellt mycket om hur det kan vara att växa upp i en familj där det finns ett missbruk. Se t.ex. telefonnummer man kan ringa om man lever i en familj med missbruk på http://www.decibel.fi/hjalp/.
Att växa upp i en familj där det finns ett öppet eller dolt missbruk påverkar nämligen oss väldigt mycket. Och betyder oftast att man behöver få prata litet mera om sin sitationen och få en chans att dela sina upplevelser med någon som verkligen förstår, någon utanför familjen. Via dem kan man också få kontakt med andra ungdomar/familjer i samma situation, och det kan kännas skönt att veta att man inte är ensam!
Så fortsätt att dela dina tankar och känslor med någon. Det är jättefint att du skriver hit och att du pratar med en psykolog. Du är på rätt väg! Kanske hittar du ännu någon eller några att prata med! Och glöm aldrig att du är värdefull och unik, precis sådan som du är - och att du behövs! Famnen full av varma fördelsedagskramar - litet i efterskott:)
H.Susanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar