För mycket.

Hej!

Voj sötis, vad synd att du har det tungt nu! Vi skulle så gärna vara din axel att gråta mot nu och ditt öra som skulle lyssna. Men istället ska vi göra vårt allra bästa att hjälpa dig att hitta någon som kan stöda och trösta och lyssna på dig. Det är såklart lite svårt när vi inte vet var du bor (och Decibel är ju egentligen tänkt för de 11 kommunerna i Österbotten, Finland), så vi vet tex inte om Folkhälsan har någon tonårspoliklinik nära dig. Men oftast finns det hjälp att få närmare än man själv tror, så vi ska ge dig lite exempel på vem som skulle kunna hjälpa dig.

Jadå, du kan faktiskt gå till skolkuratorn och prata - vi vet inte hur ni har det i er kommun, kan man gå till henne/honom även om skolan har sommarlov? De flesta elever har fått för sig att man måste ha riktigt stora problem eller vara väldigt dåligt i skick för att få gå till skolkuratorn för att prata av sig. Men så är det inte uttänkt, hon/han ska finnas där för er allihopa. För problem är subjektivt - de är så stora som man själv tycker att de är och lider man av sina problem så ska man få hjälp. Man måste inte vara allvarligt anorektisk eller hota att ta livet av sig för att få hjälp av skolkuratorn. Detsamma gäller skolpsykologer och kommunens psykologer och privata psykologer. De finns där för oss alla, oavsett hur allvarliga våra problem kan tyckas vara i andras ögon. Dessutom så kan ju "små" problem växa och bli bara större och större om man inte får hjälp med dem medan de ännu går att åtgärda. Skolkuratorn ska också jobba "förebyggande".

Sedan finns det alltid ALLTID människor runt oss som man kan prata med. De kanske bara inte är den första du kommer att tänka på. Det kan vara en moster eller kompis mamma, en kusin, en granne, en ungdomsledare på ungdomsgården eller i församlingen, en tjejgrupps-dragare, en idrottstränare, en ungdomsklubbledare, en äldre tjej man känner, en älsklingslärare, en präst, en dagistant man hade som barn, en skolhälsovårdare eller någon annan människa man känner det minsta förtroende för. För den här människan behöver inte ha någon psykolog-utbildning för att känna medkänsla, kunna lyssna, förstå och krama dig. Hon/han kanske inte har de perfekta lösningarna på alla dina problem, men ofta hjälper det att någon bara FÖRSTÅR en. Och att få prata om det.

För ofta när man ska förklara för någon vad man känner och tänker, så klarnar tankarna för en själv. Det är till och med vanligt att man själv plötsligt inser hur man borde göra eller tänka eller till och med själv kommer fram till hur man ska lösa sina problem - bara för att man talar högt om dem för någon. Ibland kan det hjälpa att skriva av sig också, skriva dagbok eller dikter eller låttexter eller blogg eller inlägg på ett diskussionsforum eller till och med rita/måla det man känner. Det finns till och med en metod för att "bli av med" sina problem eller åtminstone på något vis få dem ut ur sig, få dem på avstånd från sig själv: man skriver ner dem på ett papper och bränner upp pappret. (Kolla bara så att du inte i misstag startar någon brand ;)) Det kan kännas skönt, även om det inte direkt löser problemen.

Ja, man är ofta mer känslig i tonåren och det hör till att vara ordentligt deppig emellanåt. Men för den skull betyder det inte att man inte har det jobbigt och svårt, fastän det "hör till". Och vanligt tonårsdepp kan bli värre om man inte får något utlopp för det. Så därför är det kanske inte så hälsosamt att du håller allt inom det och tycker att du måste bära allt det tunga själv. "No man is an island" (=ingen man är en ö), ingen ska behöva klara allt ensam, man behöver alltid andra människor i sitt liv och i vissa perioder mer än annars. Berätta för någon hur du känner dig. Berätta om dina problem. Som sagt, så kanske de inte har någon lösning på problemen åt dig - kanske de till och med blir lite ställda och får hjärnsläpp till att börja med - men de kan lyssna och förhoppningsvis krama dig. Och kramar kan göra sååå gott när man har värk i själen!

Så en stoooooor mental kraaaam åt dig vännen!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna