Jag har en kompis (ex) som jag ibland brukar umgås med, men under en tid har jag varit väldigt motvillig att träffa honom och kommit med en massa ursäkter på varför jag inte kan/vill träffas. Det har bara känts fel. Nu ikväll började jag verkligen fundera på varför, han är ju rolig att umgås med, otroligt vänlig, så varför vill jag inte? Så kom jag på det, han tycker om att kramas och ha fysisk kontakt. Han vill verkligen kramas, och ha mycket kontakt.
Jag tänkte tillbaka på alla kramar vi delat, mina tidigare förhållanden, mina vänskaps-relationer, o.s.v. och kom fram till det att jag inte är så förtjust i fysisk kontakt. Jag älskar kramar. Jag älskar de här små rörelserna man har med vänner (knuffar, klapp på axeln eller huvudet, allt det där), gosas med min partner (till en viss mån). Så länge det är kortfattat. Även när någon viskar något känns det obekvämt, för de är för nära, riktigt upp mot örat, usch..(Att krama långa personer är rena rama döden, då ansiktet bokstavligt talat är mot deras kropp...)
Jag har aldrig tänkt på det förr, för när jag träffar de flesta av mina vänner så delar vi en snabb kram (som jag älskar lika mycket varje gång), och sedan kommer det mer den här naturliga fysiska kontakten, inget överdrivet mycket eller långt. Långa kramar, att gosas, hålla händerna, etc. har länge känts kvävande för mig, som att jag inte kan andas och bara väntar på första bästa chans att ta mig loss. Jag tycker verkligen inte om att stå för nära folk, helst ska det vara en axelbredd mellan, annars är det för nära på, för kvävande. Under de senaste veckorna har jag även varit så otroligt irriterad och motvillig att se folk (typ vid träningen), och mår som bäst när jag får träna på egen hand med folk runt mig, inte på mig. Det känns smått löjligt att jag nu först efter 20 år inser det här, men samtidigt tror jag ju inte att det alltid har varit såhär? Hur skulle jag komma på det här nu först? Men jag har heller inte varit med om något som skulle ha fått mig att ogilla kontakt med folk såhär plötsligt (bortsett från eventuella negativa sexuella upplevelser, vilket understöds av det att jag känner mig mer bekväm med fysiskt kontakt med kvinnor än jag gör med män), så kanske jag alltid har känt såhär, jag har bara haft sådana kompisar som förstår sig på respektabelt avstånd att det inte har märkts förrän nu.
Det finns folk jag älskar att ha kontakt med, oavsett hur länge det än är (mina föräldrar och mina allra bästa vänner), med dem känns det inte det minsta kvävande. Vi kan kramas eller sitta arm i arm under en hel film, och jag mår hur bra som helst. Så jag misstänker att jag bara måste lära känna någon på djupet och verkligen connecta med dem innan jag kan känna mig bekväm med långvarig fysisk kontakt.
(Och för att knyta ann till början på min fråga - jag måste bara berätta för min vän vad jag har kommit fram till, och hoppas att han inte tar illa upp eller känner sig sårad över det att jag inte vill krama honom eller sitta för nära)
Det här är nu egentligen ingen fråga, jag behövde bara skriva av mig och skriva ner mina funderingar, det hjälper mig att sortera mina tankar och komma underfund med när, vad, hur, varför (Jag insåg så mycket medan jag skrev det här, vad som först bara var 5 rader växte under nästan en timme till allt det här) + så är det alltid kul att få höra någon annans åsikter, som kanske kan hjälpa mig förstå och inse saker och ting om mig själv bättre :)
Praktikant socionomstuderande Sofia N svarar
Hej på dig!
Alla är vi olika. Vissa människor kan tycka att fysisk kontakt och beröringar känns obehagligt eller att man upplever att någon inkräktar på ens ”personliga space”. Medans andra kan tycka att det lugnande och behagligt. Jag tycker det är bra att du har kommit underfund med detta, bättre sent än aldrig eller hur? Försök våga prata om det, på ett sådant sätt så att ingen tar illa vid. Förklara hur du känner och hur du upplever i olika situationer. Jag tror att alla personer har något de inte riktigt gillar till 100% då det gäller fysisk kontakt. Du skriver att du är en sådan person som gärna vill lära känna någon på ett djupare plan innan hen får ta för mycket att ditt fysiska space. Det är alltid bäst att vara ärlig och prata öppet om saker, det kan underlätta för både dig och folk i din närhet att du berättar om hur du känner inför fysisk närhet.
Det är normalt att känna som du gör, du är långt ifrån ensam om det. Våga berätta om det för din vän, jag är säker på att han kommer förstå dig och respektera dig för det. Fint att du ville skriva av dig och fundera öppet, det är säkert många andra som går och bär på samma tankar som dig.
Jag tycker att du inte behöver oroa dig, våga prata om det så kommer det att kännas lättare. Försök få folk att förstå att du tycker att en del situationer kan kännas obehagliga, jag tror att folk nog kommer att märka av det förr eller senare. Har man en vän som alltid ryggar tillbaka då exempelvis ska viska något så lär man nog förstå förr eller senare att ”Okej, denna vän gillar inte riktigt det här, kanske det är dags att sluta med viskandet” Om du förstår hur jag menar.
Våga stå på dig och säga ifrån då situationer känns fel eller o behagliga.
Kramar, Sofia.
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar