Jag skar mig väldigt mycket förra året och i början på detta år så tänkte jag sluta, skar mig bara ett par gånger och slutade. Sedan skar jag mig inte på flera månader och under semestern så mådde jag för första gången bra och kunde slappna av, en aning stressad över skolproblemen som skulle komma men det var mycket bättre än vad det brukar. I vanliga fall kan jag aldrig slappna av, är alltid stressad och har ångest inför skolan för jag känner mig så osäker där. Har socialfobi.
Men igår så tjafsade jag med min bror. För han hade pratat med pappa för att jag och mamma övervägde att jag skulle byta skola, i någon skola som var mer anpassad för barn med socialfobi för jag kan inte gå kvar i min nuvarande, jag har svårt att gå dit, klarar inte av att det är så mycket människor och mina betyg blir dåliga. Jag har försökt i 1 och 1 halvt år men det går inte längre. Men min pappa förstår inte, han förstår inget med socialfobi även om han hävdar att han gör det. Iaf när jag försökte förklara för min bror varför osv så försökte han inte ens se det från mitt perspektiv, han ville bara förklara att "jag har två armar, två ben, två ögon osv" och att jag på så sätt ska "strunta" i min sociala fobi och gå i skolan. Jag ropade på mamma och försökte få honom att gå ut ur mitt rum och sen gjorde han det och då försökte han övertyga det här med att jag inte skulle byta skola, att hon borde ta ifrån mig min dator osv. Och blev så arg och ledsen och upprörd att jag skar mig. Och nu är jag ledsen över allt det där Och att jag skar mig. Jag hade kämpat så länge utan att göra det. Jag skar så länga sträckor att det ser ut som om något djur har rivit mig. Jag ångrar mig så mycket. Hade varit så otroligt stolt och nu har jag förstört allting. För att inte tala om hur lång tid det kommer ta att skärsåren ska försvinna så gjorde jag illa mig själv. Får så mycket skuldkänslor för det är så fel, inget av dem som har hänt är mitt fel men jag förstörde ändå min kropp.
Jag kan inte gå tillbaka till skolan, jag klarar inte att vara där. Jag är så himla osäker och kan inte slappna av. Mår så dåligt och 9:an är mitt sista år och börjar om en vecka. Jag vill gå ut med bra betyg men det kommer inte gå. Att jag blev godkänd i alla ämnen trots att jag knappt pluggade eller var där är ett under. Och har inte kunnat plugga de dagarna för jag har haft ångest inför att gå till skolan dagen efter. Försöker komma på lösningar osv till saker som kan gå snett, tex om någon tjafsar med mig osv - att jag alltid ska ha ett svar. Är så sårbar och osäker i skolan, ingen kan någonsin förstå hur jobbigt det är för mig att gå dit, spendera tid med mina klasskamrater som är ytliga, elaka och gillar att påpeka saker som är fel med mig och sedan gå hem (ta tunnelbanan med massa människor). De flesta är så oförskämda att dem förstår inte att om dem påpekar tex min längd flertal gånger och säger att jag är kort och är överlyckliga över att dem är längre än mig så kan jag ta illa upp. Eftersom min kompis påpekade att mina lår gick ihop och att hennes gjorde det innan hon började promenera varje dag, så slutade det med att jag tränade hela hela tiden. Tränar fortfarande och har blivit ännu osäkrare. Jag mår inte bra och även om jag är tacksam över att jag har två armar, ben, att jag kan se, att jag har en familj så har jag fortfarande socialfobi. Jag skulle göra allt för att bli av med den men jag kan inte. Ska börja i en socialfobi grupp efter lovet igen men alla verkar tro att jag hittar på det och att jag vill ha det.
Sen är min bup kontakt inte särskilt hjälpsam eller jag kan snarare inte få henne att hjälpa mig. Jag kan inte prata om mina problem eller försöka få henne att förstå. Känns bara som om hon inte bryr sig eller att hon tycker att jag är löjlig.
Bortsett från allt det så tror jag att jag har fler antingen fobier eller psykiska sjukdomar som får mig att må dåligt. Är oerhört känslig och kan börja gråta över massa saker men sen i andra sekunden kan jag skratta, i tredje kan jag vara jätte jätte sur. Fast jag är bara jag så jag vet inte hur någon annan har det eller om det är ett vanligt problem.
Sedan känns det alltid som om någon iakttar mig, som om de flesta vill mig illa. Kan inte ens slappna av i mitt eget rum för har ett fönster och det känns som om någon tittar på mig och vill skada mig.
Fast har ingen aning om hur jag ska formulera det här för min psykolog utan att låta konstig eller som ett uppmärksamhetsbarn osv så det känns enklare att inte berätta. Det är bättre om hon bara ställer direkta "ja och nej" frågor.
Sen var det bara en sak jag undrade över, för vet inte om andra kan ha det så men ibland hör jag typ röster i mitt huvud, alltså inte folk som ber mig göra saker men typ om jag sett en film eller övervägt ett bättre slut för den så kommer tankarna i mitt huvud. Är inte ens medveten om att jag tänker på det utan kan komma på mig själv med att säga saker i huvudet antingen på engelska eller svenska. Ibland är det min röst och ibland från någon film.
Är det ovanligt/konstigt eller kan sånt hända?
Förlåt för att jag skrev en sån här mega lång text. Men känner mig bara trygg till att skriva till er och ni är de enda som skulle kunna ge mig ett bra svar.
Hej du tjej!
Tack för ditt långa brev. Det märks att du har mycket som du funderar över och vi skall försöka bemöta detta genom att skriva tillbaka några rader..
Du skriver att du gråter mycket och att du också skurit dej i perioder. Det verkar som att du har mycket känslor inom dej som behöver få komma ut, men du skriver inte om det varit länge såhär eller om något har hänt, kanske till och med långt tillbaka i tiden, som gjort dej ledsen och ångestfylld. Du har en bup- kontakt vilket är bra. Det är viktigt att du har en vuxen som du kan prata med och som du litar på. Försök att verkligen berätta om dina känslor och upplevelser för den kontakten och går det inte att prata så kan du kanske skriva ner hur du känner det? Ibland är det lättare att skriva. Fortsätter du att känna att du inte har förtroende för just denhär personen så kanske du kan hitta nån annan? Kanske en annan på bup eller så kanske din skola har en kurator?
Du skriver också om din sociala fobi och att du går i en grupp där ni är flera som kanske har samma bekymmer? Det låter som en bra möjlighet att få se att du inte är ensam om att ha det jobbigt. Du skriver också att vissa verkar tro att du "låtsas" eller att du vill ha social fobi. Det kan inte vi ta ställning till. Om du har träffat läkare och fått en diagnos eller om du annars har liknande symptom är ändå inte det viktigaste. Viktigare är att du fått konkreta råd hur du skall göra för att börja må bättre och att du kan prata om hur det känns för dej.
När det gäller skolbytet är det svårt för oss att veta vad som är bäst för dej, men ifall det känns att det kommer att göra skolgången lättare så kan det vara ett bra alternativ. Viktigt ändå att du har vuxna runt dej som kan stöda dej och att den nya skolan får information om vad som är jobbigt för dej så att de kan stöda dej där.
Det har visat sig att det är vanligt i din ålder att vara osäker, att tvivla på sig själv och att ha dålig självkänsla. Det finns också mäniskor runt dej som kanske för att själva må bättre säger dåliga saker om dej. Det är inte okej och du skall inte behöva ta emot kränkande uttryck om dej själv. Det hjälper dej inte att må bättre. Vårt förslag är att du nu satsar på dej själv för att börja må bättre och börja känna dej starkare. Regelbunden och tillräcklig sömn, regelbundna matvanor samt avslappning vore värt att verkligen jobba på. Avslappning är inte sömn, men kan göra dej mera lugn inombords och hjälpa dej mota bort dåliga och negativa tankar. Öva dej också att hitta bra saker i dej själv. Ibland när man kört fast och allt känns jobbigt så kan det vara bra att göra nåt helt annat en tid eller pröva på en ny hobby eller hitta nåt nytt och intressant att syssla med på fritiden.
Du har en familj runt dej vilket kan vara en styrka. Du skriver att det ofta blir tjafs och det blir det iblande med de mäniskor som står en närmast. Det kan också vara tecken på att de bryr sig om dej. Försök att prata med föräldrarna när du känner dej lugn och när du kan förklara hur du tänker och hur du har det. Kanske de kan stöda dej mera om de får en chans att förstå hur du mår. Ibland kan det vara svårt för vuxna att förstå fastän man själv tycker det är uppenbart och självklart. Du vill inte skära dej och du vet att det på sikt inte hjälper. Du har visat att du kan låta bli vilket ju är jättebra. Fortsätt jobba med det! Häng inte upp dej på att du nu gjorde det iallafall utan fortsätt försök. Försök alltid prata istället och hitta nåt som du mår bra av att göra och som inte skadar dej.
När det gäller rösterna som pratar inuti dej så låter det mera som tankar och inte alls något onormalt. Ifall dessa röster eller tankar talar dåliga saker till dej eller uppmanar dej att göra dej själv illa eller liknande så skall du prata med din kontakt eller dina föräldrar om dem.
Lycka till med att börja må bättre! Det är du värd!
Pia&Linda&Jenny
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar