Känslor

Hej!

Ne, det är inte så lätt alla gånger det här med känslor. Varför måste de vara så starka? Varför måste de påverka oss så mycket? Hur kan de styra så mycket av våra liv, vårt beteende, våra tankar...? Men samtidigt: jag hörde en gång en kvinna som sa att hon ibland önskar att hon skulle känna mer, typ ha högre vågtoppar och lägre vågdalar i känslorna, kunna reagera snabbare på dem, kunna uttrycka dem bättre, för hon kände sig så "jämntjock". Som om allt kändes mittemellan hela tiden och att det var tråkigt! Så det är inte enbart bra heller att ha ett medel-liv vad beträffar känslorna, eller kunna kontrollera dem så bra. Det kan kännas lite fattigt då i jämförelse med oss känslofulla, känslosamma människor ;)

Vi är alla olika och vissa känner helt enkelt mer medan andra känner mindre. På ytan åtminstone, för vet du en hemlighet? De allra flesta känner nog en massa, men det syns bara inte på utsidan eller i hur de uttrycker dem. Klart att du visste det här, men ville ändå påminna dig om det. Ibland känns det nästan som att det är sådan man borde vara här i Österbotten, måttfull och kontrollerad och avmätt och neutral. Så det är vad alla strävar efter här, mer eller mindre, och det är därför som överenergiska eller superglada eller skitförbannade hyssjas ner, "lugna ner dig nu!". Jämför man med vissa andra kulturer, så ses vi som ju faktiskt som känslolösa och kalla och obrydda istället. Tänk bara på de livliga italienarna ;)

Men visst, ibland blir känslorna too much. Så mycket att de ger ångest. Och förvånansvärt ofta beror det då på andra. Inte så att andra faktiskt exempelvis skulle tycka något speciellt om våra känslor, utan mera vad vi TROR att de tycker om dem, om oss. Det händer alltså saker mellan våra egna två öron som i sin tur väcker fler (negativa) känslor. Om du läser din fråga igen, så ser du kanske vad jag menar. Du anar, tror, känner på dig och är rädd för att det du är och gör och säger och känner ska vara fel i andras ögon. Men dels vet du ju faktiskt inte med säkerhet vad de tänker, fastän du reagerar jättestarkt när du övertygat dig om att du vet vad de tänker om dig (alltså något negativt). Och dels så låter det som att det är du själv som bestämt vad som är fel med dig. Du försöker få "rätt" personlighet, skriver du - men vad är egentligen rätt personlighet? Om man jämför sig med andra hela tiden, så kommer man aldrig att bli rätt, eftersom man inte kan vara någon kopia av någon annan och det dessutom inte finns någon idealpersonlighet.

Samtidigt är det inte så lätt att veta vem man själv är heller, och dessutom ha självkänsla nog att inte bara stå för det utan dessutom tycka om det. De flesta av oss jobbar hela livet på att vara nöjda med oss själva, på olika sätt och med olika framgång. Till på köpet har vi alla sämre och bättre dagar. Så varendaste kotte känner sig fel och skit någon dag. De allra flesta av oss har kännt ångest över det. Du är inte ensam om det här och du är absolut inte sämst på det här! För dig råkar det ta sig uttryck i känslan av att ha för mycket känslor och få ångest för att de känns som fel känslor. Någon annan kanske har rakt motsatt problem, att känna att hen inte kan känna tillräckligt. Men vi kämpar alla med det - speciellt under tonåren och under pms och andra gånger utveckling och hormoner och annan biologisk skit blandar sig i och trissar upp allt. Risken är dock alltid att vi börjar leva helt enligt den här tankespiralen och därför tror att vi är ensamma om det. Risken är att vi börjar leva helt i ångestens våld, helt i övertygelsen om att vi är mest skit i världen som inte kan skärpa oss - och därmed helt upptagna av oss själva. Jo, vi blir självupptagna av ångest - som ju egentligen bara är ett symptom på eller konsekvens av att vi inte riktigt kan hantera våra känslor.

Igen, du är inte ensam om att känna så här - av den enkla anleningen också att ingen föds som expert på att leva. Vi behöver alla hjälp med att lära oss hantera våra känslor, annars blir de till slut till ångest för oss alla. Och för att lära oss något behöver vi för det mesta en lärare eller handledare. Du behöver någon att prata med om vad du känner! Någon som är där för att lyssna på dig, som viker tid åt dina känslor. Och framförallt som ger dig metoderna att hantera dina känslor med och som är med dig och övar med de redskapen.

Främst tror jag ändå att det handlar om att hjälpa dig hitta nya tankemönster. Till exempel: om du inte så ofta skulle göra dig själv till boven i dina tankar, så skulle du inte behöva ogilla dig själv så mycket, vilket skulle minska på ångesten du känner över att du ogillar dig själv. Ångest kommer nämligen sällan utan orsak, det är bara att vi blir lite självblinda för våra egna tankar och handlingsmönster. Då behöver vi oftast hjälp med att få upp ögonen för var det hela började, vad det var vi tänkte som satte igång vilka känslor. Så mitt råd är helt enkelt att börja tala med någon som är bra på känslor och tankar, alltså en psykolog, kurator, terapeut, handledare eller annan utbildad. Det är inte sådant som man kan förvänta sig att kompisar är skickliga på, eller mammor osv. Till en del hittar du säkert massor av hjälp på vägen på internet, tex genom att googla ord som självmedkänsla, mindfulness, act (acceptance and commitment therapy), kognitiv beteendeterapi, självkänsla och självinsikt. Det finns miljoner youtube-klipp, bloggar, faktatexter, checklistor med knep, medvetande- och avslappningsövningar, det är bara att smaka på vad som känns bra för just dig. Men jag tycker ändå att du ska prata med någon irl om det här, senast i höst när skolan börjar igen. Det här med att lära sig leva är lite som att lära sig spela gitarr; det går bättre om någon visar en direkt istället för att bara se någon instruktionsvideo och det går inte att lära sig över en natt, utan det tar lite tid. Tack och lov går det ändå lite snabbare än de dagar, månader och år du använt till att tycka illa om dig själv, jämföra dig med andra, hacka på dig själv osv. Så det finns hur mycket ljus som helst i tunneln, vännen, så ta dig framåt mot det!

Kram, Liselott