Känslor?

Hej Terminator!

Hm, vet du, jag tror att det här med vad man "borde känna" i olika situationer är en av de jobbigaste saker dagens människor måste tampas med. Vi har alla, som samhälle och kultur, en massa outtalade regler för och föreställningar om hur vi borde reagera i olika situationer. Ett av de tydligaste exemplen är väl kanske just när vi borde känna sorg, tex för att någon är döende. Eller att vi borde känna medlidande för någon som lider. Vi förväntas alltså bete oss och känna på ett visst sätt i en viss situation, och klart att det beror på att utan de här förväntningarna och reglerna, så har vi helt enkelt svårt att förstå oss på andra människor.

Men samtidigt är sorg en av de mest komplicerade och individuella känslorna vi som människor kan känna. Ingen sörjer på exakt samma sätt och det finns faktiskt inget rätt sätt att sörja. Det påstås tex att vi borde gråta ut eller tala igenom sorgen för att kunna gå vidare och för att sorgen ska "lägga sig" i något skede - men det behöver inte vara så för alla. Vissa kan kanske reagera på sorgen först om ett halvår, vissa kanske tacklar sorgen genom att dra sig undan allt som påminner om förlusten, och vissa kanske bara inte känner lika starkt som andra. Vi vet ju från andra känslor att vi känner olika starkt - och visar det vi känner olika mycket - och det är ju okej när vi tex är arga att inte reagera superstarkt. Så varför skulle du inte få känna "svagt" när det kommer till din morfars förestående död? Det gör dig nödvändigtvis inte till en okänslig eller känslokall eller självisk människa - och definitivt inte till någon sociopat - utan den här gången kanske du bara inte känner så otroligt starkt? En annan gång kanske du gör det?

Jag gissar att inte många närstående i ditt liv dött, så att du inte har så mycket erfarenhet av liknande situationer från förr? Och det är inget ovanligt eller konstigt i sig - och kan också åtminstone delvis förklara varför du inte känner så starkt. Man måste ju komma ihåg att det här med döden är svårt att fatta för många av oss, eftersom vi idag inte möter döden så ofta eller så vardagligt som man gjorde tex i det traditionella bondesamhället. De flesta av oss hinner bli vuxna innan vi har något som helst att göra med döden, vilket gör att vi har svårt att föreställa oss hur det kommer att bli - vilket naturligtivs gör det svårt för oss att sörja på förhand. Överlag är det dessutom en mänsklig överlevnadsinstinkt att undvika det vi inte kan förstå, det som är okänt och därför skrämmande. Plus att just de känslor som folk runt dig just nu uppvisar i sig är obekväma och obehagliga och smärtsamma, så det blir dubbel orsak att dra sig undan.

Så kanske du inte behöver ha dåligt samvete för att du inte sörjer som man "borde"? Däremot kanske du kunde prata lite med din mamma om saken och säga att det inte är något personligt mot din morfar, utan att du bara inte vet hur du ska tackla den här situationen och helst skulle vilja dra dig undan. Det är lätt att förstå, och kanske du inte heller skuldbeläggs när folk minns att hej, du är ung och hej, det är okej att sörja på sitt eget vis. Ibland glömmer folk helt enkelt bort att vi alla är olika.

Kram, Liselott