jag kommer aldrig glömma när dagmamman tog tag i mig.
Jag var kanske 3-4 år gammal när det här hände. Jag gick på dagis och vi brukade ofta leka i lekstugan. En dag så hade dagmamman satt kritor i lekstugan och papper så man fick sitta och rita i lekstugan. Så jag och två andra dagisbarn bestämde oss för att rita där. Sen plötsligt började de två dagis barnen rita på bordet med kritorna, klåttade över bordet riktigt ordentligt. Jag gjorde inget utan tittade på medan dom klåttade på bordet och medan de kastade nån krita på varandra och skrattade. Sen var det dags för mellanmål och vi gick in. Efter mellanmålet var det ute rast igen och vi sprang ute och lekte, gungade. Dagmamman upptäckte det nerklåttade bordet i lekstugan. Dagmamman frågade vem det var och de skyllde på mig och klart de skyllde ifrån sig så små dom va. Jag för nekade det men dagmamman kom och tog ett stadigt grepp runt min handled, ledde mig till lekstugan, gav mig en svamp och stängde dörren till lekstugan och där fick jag sitta och skrubba bordet. Helt själv i en kall liten, lekstuga och dessutom oskyldig. Jag grät och grät och titta utgenom fönstret när jag såg hur de två andra barnen, skrattade och gungade där ute. Och när jag var liten och började gråta så grät ja så mycket att jag inte fick nån luft, utan jag typ hyperventilerade.
Hur kan jag minnas den här händelsen så himla bra idag? Jag var ju så himla liten. Och det jag undrar mest, varför börjar jag alltid, alltid gråta när jag tänker på det här i dagsläget? För någon månade sen berättade jag för min mamma om den här händelsen lite snabbt bara "Kommer aldrig glömma när dagmamman tog tag i mig och hade mig att putsa ett bord som inte jag hade klåttat ner". Och mamma sa men ojdå , gumman. Sen så sa jag men äh. Och då skyndade jjag mig till rummet och började gråta floder bara för att jag tänkte på det. Idag igen så kom vi in på dagis minnen och då berättade jag samma sak för henne men det hela utförligt. Jag kunde inte titta på mamma för jag kände ur tårarna pressade på och så fort jag fick möjlighet gick jag på rummet och tårarna bara rann och jag bara grät. Hur kan det här satt så djupa sår för mig? Att jag kan knappt berätta för någon om det här? Och att jag inte kan prata, tänka på det utan att börja gråta? Nu medan jag skriver där gråter jag. Hemskt.
Hej vännen!
Torka tårarna nu gumman, det är redan bättre. Vi slår vad om att det kändes skönt redan att skriva av sig det här åt oss, få det "på papper", formulera tankarna och gråta en stund. Vet du, redan det kan ha hjälpt dig väldigt mycket. Och du får gärna fundera på det här igen, prata om det igen och behandla det flera gånger.
För vi tror att det här var ett trauma för dig. Ett trauma som har lämnat sina spår i dig. Ett trauma är en stor negativ händelse som man reagerade starkt på, men ett trauma behöver inte alls alltid vara något som ena förälderns död, en skilsmässa eller olycka, det kan också vara just sådana här upplevelser. För du tog det hårt, att bli oskyldigt dömd och straffad för något du inte hade gjort, att de andra barnen inte straffades och dessutom hade roligt medan du avtjänade ditt straff, att dagmamman var arg och orättvis och tog tag i dig och att du kanske grät så hårt att du själv blev rädd. Du visste kanske om hur obehagligt det var att gråta när du var barn, när du inte fick luft, och att gråten i den här situationen blev extra hemsk. Allt det här kan vara jättestort för en 3-4-åring, på ett sätt som inte en vuxen brukar kunna förstå.
Eftersom du minns det här och har tänkt på det förr, så är det inte så illa som det skulle kunna vara - för riktigt hemska saker förtränger man oftast, speciellt om man är så liten som du var då. Det är mer som ett obehagligt minne. Men risken är alltid att sådant påverkar ens liv ännu medan man är äldre, så det är bra att du tänker igenom det här och talar om det. Det räcker oftast inte med att behandla svåra saker bara en gång, utan när man växt, utvecklats och mognat lite till som människa så kanske man behöver fundera över det igen, från ett nytt perspektiv. Låtsas man som ingenting skulle ha hänt så kan man ändå omedvetet börja leva enligt det, tex göra så underliga saker som att ha något emot lekstugor eller kritor eller få obehag av tanken på dagmamman. Eller vara väldigt medveten om vad som är rättvist eller inte osv. Men tar man det för vad det var, så har man en bra chans att komma över det, lägga det bakom sig en gång för alla sedan. Så det är ditåt vi tror att du är på väg. Troligen kommer du inte att gråta lika häftigt för det här nästa gång du tänker på det.
Men sötis, låt någon trösta dig också. Gråt tillsammans med någon, så att du får den där kramen och de där förstående orden som dagmamman borde ha gett dig då. Hon borde ha tagit reda på hur det verkligen gått till, eller straffat er alla, eller åtminstone sagt förlåt eller tröstat dig när du var ledsen, oavsett om du hade gjort fel. Så gråt nu. Det är absolut inget att skämmas för att gråta överlag - du måste inte visa dig tuff hela tiden. Och det är inget att skämmas för att du kände så där när du var liten. Vi tror inte att det hjälper att du nu som "vuxen" vet att det inte var så farligt. Då kändes det hemskt och det är det som räknas. Så gråt en stund nu vännen, så kommer det att kännas bättre.
Stooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar