Oro & ångest

Hej Oroad!

Superbra att du skrev till oss, för det här var första steget. Se, vi människor är funtade så att vi helt enkelt inte klarar av allt i våra liv alldeles ensamma. Vi måste helt enkelt ha hjälp nu som då med att Leva. Det är ingen kunskap vi är födda med, utan vi lär bokstavligen så läge vi lever. Vanligvis går den här inlärningen så himla obemärkt och smidigt att vi inte ens tänker på hur vi utvecklas, blir bättre tex på att tolka andra människor eller hantera olika sorters situationer. Men där är vi ofta också helt naturligt omgivna av människor som indirekt och omedvetet lär oss tex genom att visa sina egna exmpel, misstag, åsikter, egenskaper osv. Men av någon anledning så tror många av oss att när vi inte klarar oss, när vi tex mår psykiskt dåligt, så är det plötsligt något vi måste klara av helt på egen hand. Speciellt vi finländare har fått för oss att ensam är stark och att en redig människa reder sig själv. Vilket är helt emot hur vi är konstruerade.

I synnerhet när det inte går så bra, så behöver vi andra. Både för att det är uttröttande att må dåligt, så vi behöver lite stöd bara för det, och för att vi behöver få tips på tekniker och metoder och förklaringar och processer för att lära oss att klara oss igenom svårare saker. Det finns helt enkelt sätt att ta sig igenom olika motgångar och svackor och vi kan inte veta HUR av oss själva!

Jämför det här med om någon skulle uppleva plötslig och smärtsam sorg över någons bortgång. Ingen tänker ju då att den människan borde klara av att ta sig igenom sorgen själv, utan alla runtomkring gör automatiskt sitt bästa för att hjälpa till och stöda. Och känner de att de inte klarar det, så söker de professionell hjälp åt den sörjande. Se, hela vårt samhälle är uppbyggt kring att den som kan något, den hjälper andra med just det. Bilmekaniker reparerar bilar, jurister reder upp arv och psykologer, kuratorer, terapeuter, samtalsstödpersoner osv osv osv hjälper när folk har ont i själen. Deras jobb är just precis att ge de där råden, stödet, förklaringarna, metoderna och knepen för att lära och hjälpa någon igenom olika mentalt svåra perioder och sjukdomar. Det är deras uppgift, de är utbildade för det, får betalt för att göra det. Precis som bilmekanikerna är på att reparera bilar. Vi vet ju att det vore dumt att tro att man ska kunna reparera allt på sin bil själv, precis som det vore dumt att tro att man borde vara född psykolog.

Så det är mitt råd till dig. Prata med någon. Någon som kan både lyssna, stöda och trösta när du är orolig, men framförallt som kan ge dig redskapen att ta dig igenom sjoken av ångest och panikångestattackerna. För det finns sätt att få dem att lätta på, till och med försvinna, men man behöver någon som visar och förklarar. Som när man ska lära sig spela gitarr. Visst kan det råka vara en kompis eller mamma eller en ungdomsledare eller en favoritlärare som har den här kunskapen, kanske fått den genom att själv ha lärt sig av någon - eller gjort alla misstagen själv och så småningom kanske lärt sig lite den hårda vägen. Men hen är knappast utbildad just i det här. Hen kan stöda och trösta och lyssna och krama, men troligen inte bota.

Visst kan du fundera lite på vad det är som utlöser din ångest och paniken också, finns där något du kan jobba med? Det behöver inte vara något som är direkt fel i ditt liv heller, utan det kan ju vara någon fas eller utveckling du går igenom, men som orsakar och utlöser det här? Ett exempel på sådana faser är den dödsångest-fas som många tonåringar går igenom i något skede. Många kan då plötsligt inse att tex deras föräldrar inte alls är odödliga, utan kan få cancer eller råka ut för olyckor osv. Den här fasen har en fiffig poäng i ens utveckling, även om den kanske inte alls känns trevlig eller bekväm. Se, biologiskt och psykologiskt så ska ju ungdomar bli mer självständiga, vilket "buffas på" av instinkten att ge sig ut i världen, vara äventyrlig och spontan, intresserad av nytt osv. Men risken finns då att de här ungdomarna blir för våghalsiga och tar för stora risker. Därför har moder natur installerat ett gummiband, som lite håller dem tillbaka, nämligen insikten om att tex det trygga barndomshemmet som de alltid kunnat landa i igen kanske inte alls alltid kommer att finnas där. Det är ju också helt förnuftigt att ungdomarna själva ska inse att de själva inte är odödliga utan att det kan gå illa - helt enkelt för att de ska akta sig mer och uppskatta det de har. Moder natur tycker att ungdomar är det värdefullaste som finns, så hon vill både skydda dem och lära dem stå på egna ben. Olika ungdomar upplever den här fasen olika starkt, vissa märker knappt alls av det medan det kan bli verkligt jobbigt för andra. Andra liknande faser är faktiskt de första riktiga kärleksupplevelserna och det skede när man inser att föräldrarna bara är vanliga människor och inte allsmäktiga.

Så tala med någon. Kolla tex om kuratorn ännu är på jobb eller om du kan fara till tex en ungdomsstation eller uppsökarna eller en psykiatrisk sjukskötare vid kommunen/staden eller en mentalvårdsbyrå eller liknande. Jag skulle kunna ge dig kontaktuppgifter, men vi försöker ju undvika att avslöja varifrån en frågeställare kommer, så googla med din kommun/stads namn. Det finns också en del terapi att få via nätet, både tex via Psykporten och på olika bloggar, sajter, youtubeklipp osv, så googla runt och känn efter om någon av dem tilltalar dig.

Hoppas du får hjälp snart, vännen. Det är tungt att försöka klara sig på egen hand <3

Kram, Liselott