Hoppas ni har en fin onsdag där på decibel, vill bara börja med att tacka för att ni alltid finns här och bryr er. Ni har hjälpt mig många ggr sen jag först fick höra om er ca år 2011.
Som 4 åring blev jag sexuellt utnyttjad av en familjemedlem.
Som 8 åring fick jag uppleva mobbning och utfrysning.
Som 11 åring fick jag uppleva vad en skilsmässa innebär.
Som 12 åring fick jag veta vad en vårdnadstvist är.
Som 14 åring fick jag vittna i en rättegång om hur min pappa misshandlat mig.
Som 15 åring fick jag uppleva hur det känns att förlora alla sina vänner.
Som 16 åring blev jag sexuellt utnyttjad av en pojkvän.
Som 17 åring förlorade jag oskulden(den jag räknar som MIN egen oskuld)
Som 18 åring blev jag våldtagen.
Jag har väldigt mycket tankar i mitt huvud. Varför jag är som jag är. Det har tagit många år innan jag ens kunnat börja analysera mina tankar och känslor. Jag förstod endast för en månad sen att jag har ett självskadebeteende. Inte ett sånt som syns utåt på armar och ben. Jag har ett självskadebeteende som inte syns alls. Som inte pratas om.
Jag tvingar mig själv att inte äta för att ha ont i magen.
Jag trycker undan människor som vill trösta när jag gråter för att kunna gråta ännu mer.
När jag blir sårad känner jag smärtan så starkt i bröstet att jag får gåshud på armarna.
Jag omringar mig med dåliga människor och försökte relationer med dom jag älskar.
Jag förstör mitt eget liv sakta men säkert.
Och ändå, om man tog en titt på mig när jag stod på stan i jeppis så skulle alla männiksor jag känner inte ha en blekaste aning om något av detta. Ingen har tid för andra tragedier. Ingen vet att den där flickan dom gick i skola med i 9 år är lika ostabil som ett hus byggt av spelkort.
Och jag skulle väl aldrig visa det heller.
Jag behöver prata med någon. Jag behöver nytt perspektiv på livet annars kanske det inte finnsnågot liv kvar snart. Liten filosof
Rehabiliteringsrådgivare på Psykosociala förbundet rf. Camilla svarar
Hej!
Fint att du känner att du fått hjälp här på Decibel, det känns bra för oss alla som är involverade i verksamheten att veta att vi kunnat hjälpa någon!
Du har upplevt många och väldigt svåra saker, mer än nog för vad en ung människa ska behöva gå igenom. Jag hoppas att du haft/har vänner och familj runt dig där du kan söka tröst och stöd då du behöver det. Det du har varit med om och tvingats uppleva så ska ingen människa behöva gå igenom ensam. Svåra saker blir lite lättare att uthärda då man har någon som man kan dela dom med.
Att svåra upplevelser inte syns utanpå så tänker jag att kan vara både bra och dåligt. Det är dåligt förstås om det inte finns någon som frågar hur vi mår eller någon kanske frågar men vi kan kanske inte berätta ändå och så blir vi ensamma med det svåra. Det som kan vara en fördel att det inte syns är att vi behöver kunna få vara och fungera i sociala sammanhang utan att behöva förklara oss eller bli personliga, om vi inte vill. Idealet är förstås, och det kunde vi alla bli lite bättre på, att vi vågar ställa frågan ”hur mår du” eller ”hur är det” till våra medmänniskor, det kan faktiskt göra en väldigt stor skillnad för den människan just då. Vi är onödigt rädda för att ”lägga oss i” ibland. Vänlig medmänsklighet är alltid bra.
Du skriver att du har väldigt mycket tankar i huvudet och att du har börjat försöka analysera dina tankar och känslor. Det är bra att du försöker reda ut dom många tankarna och du verkar vara väldigt medveten om allt det som hänt dig men jag tror definitivt att du behöver få hjälp med detta, och du behöver få hjälp med självskadebeteendet. Visst, tiden kan läka sår och ge perspektiv på svåra saker som hänt men jag tror att du behöver få professionell hjälp för att komma vidare. Har man mycket tankar som snurrar, man är kanske stressad, ledsen och nere så har man ofta svårt att på egen hand få struktur på tankarna, man behöver få lätta på bördan, hjälp med att förstå och få ”verktyg” och hjälp att komma vidare. Det är bra att komma ihåg att det här är en process som kräver tid, ofta ganska lång tid.
Jag skulle rekommendera att du tar kontakt till Ungdomsstationen Fiilis, du kan ringa el. sms:a för att boka en tid på 044 785 1216. Alt. kan du ringa direkt till Psykiatriska barn- och ungdomsmottagningen på tel: 06 786 2355.
Ta hand om dig!
Mvh, Camilla
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar