27.10.2014
Hej. Jag har några syskon, jag är yngst av oss. Alla mina syskon har gift sig så jag är enda barnet som bor hemma. Jag tycker om min familj osv. Men jag känner ofta att jag inte är lika omtyckt av min mamma som hon tycker om dom andra och jag kan förstå det eftersom att jag är lat, hjälper ibland till här hemma men jag är ofta på dåligt humör och trött så sitter helst i mitt rum och vill inte bli stört. Men jag tycker nog ändå om att vara tillsammans med min familj, men som sagt känner jag mig mindre värd. Kan ge ex. I sexan vart jag till lucia och då sjöng jag solo och typ alla kom och berömde mig och sa att jag är jätte bra att dom fick gåshud osv, men om min mamma tar upp det nån gång så säger hon alltid att: int tyckt ja he va så spec. Och en annan sak är när min ena syster bodde hemma så hade vi ett piano och hon spelade hela tiden och sjöng, och minmamma sa alltid åt henne att ojj de va fint he, jag tyckte också om att spela piano och sjunga men varje gång jag började så sa hon att : lägg saktare elr så for hon bort från cardagsrummet(där piano vårt var). (Allrid när jag var arg/ledsen så spelade jag på piano och sjöng, fast jag inte är/var likabra på att spela så njöt jag 100%) men när min syster flyttade ut så såldemin mamma å pappa piano.. altså det låter som en liten löjlig sak men det känns ändå dåligt att andra tkr man är bra men inte ens mamma. Samma sak när jag sjöng på ett bröllop, hon sa inget fast alla andra berömde mig. Vrf kan det va så här? Är det mitt fel lr är jag dålig? Förstår inte riktit, hon är nog annars en rätt så snäll människa.
Ungdomsinformatören Sanna
svarar
03.11.2014
Hejsan, Voj eländes elände att du ska måsta känna såhär. Jag skulle nog tro att din mamma tycker precis lika mycket om dig som om sina andra barn. Du låter som en helt normal tonåring av idag. Det är nog välldigt sällsynt med tonåringar som hjälper till hemma, men såklart kan man ju gärna överraska och glädja sin familj med att faktiskt hjälpa till med något utan att någon har sagt det. Jag kan förstå att det känns trist och tråkigt om det verkar som att din mamma inte kan glädjas åt dina framgångar och liknande. Men det finns säkert någon orsak till det också. Kanske är hon trött, kanske har hon mycket, kanske vad som helst.
Det bästa skulle kanske vara att du tog ett snack med din mamma. Förklara hur du känner det. Men kom ihåg att inte höja rösten eller bli anklagande, då spårar det ur och ni blir stridande. Sätt dig ner i lugn och ro med henne och förklara att du känner det som att du inte skulle vara lika mycket värd som dina syskon. Säg att du gärna skulle haft kvar det där pianot. Jag hoppas och tror att ni ska komma till någon lösning. Ibland orkar vi föräldrar inte vara de perfekta föräldrarna hela tiden, fast vi hur skulle vilja. Men det viktigaste av allt är nog ändå att vi kan prata med varandra och att vi reder ut saker som gått snett.
Många kramar från ungdomsinformatören Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar