saknar min milikar

Hej anonym!

Förlåt att du fått vänta så länge på svar, men här är stora saker på gång (nylansering av Decibel med nytt utseende + att Decibel blir en app) så det är bråda tider. Hoppas du haft tålamod med oss <3

Ne, det är inte så kul att bli åtskiljda av milin. Och ne, det hjälper ju inte att veta att tusentals andra par har gått igenom samma sak - det är ju ändå ens eget liv och förhållande det handlar om. Det är ungefär som det där med att man inte borde klaga eftersom det alltid finns de som har det värre. Det gör ändå inte ens egna bekymmer så väldigt mycket lättare att bära, snarare får man kanske lite dåligt samvete för att man inte klarar av sina problem bättre. Så vet du vad mitt första råd är? Acceptans. Acceptera att det känns skit, acceptera att du känner dig ensam, acceptera att du saknar honom. Börja med det. Gräv ner dig i de känslorna en stund och få utlopp för dem, utan att - åtminstone under den stunden - behöva känna att du borde vara starkare, tålmodigare, mer förstående.För klart att du som modern, stolt och jämlik kvinna dessutom kan känna lite press att inte låta hans frånvaro påverka dig så mycket, men strunta i det för en stund. Den person du tycker om kan du inte träffa lika mycket som du skulle önska, så sörj för det en stund.

Efter att du pyst ur dig hur hemskt det är, så borde det kännas lite lättare att försöka göra något för att uthärda under tiden. Hitta "överlevnadsstrategier" (även om det är ett lite starkt uttryck, men jag har hjärnsläpp just nu. Coping methods i alla fall). Vad kan du göra för att det ska kännas lättare? Du kan säkert alla de praktiska hålla-liv-i-relationen-knepen redan för hur du ska hålla kontakten med honom, tex hur ni kan ha videosamtal för att känna er närmare varandra än bara via text/ljud? De ska du såklart använda dig av, men mer handlar det nog om vilken inställning du väljer att ha till den här utmaningen. Det här är ju inte kärnfysik, men det bör ju ändå nämnas att livet inte är vad du gör av det utan hur du tar det (Life is not what you make it, but how you take it). Klart att du fortsättningsvis ska få sakna honom och tycka att livet är trevligare med honom, men det går att gräva ner sig i det dåliga och bli riktigt olycklig av det - eller så kan man försöka tackla de här månaderna på andra sätt.

Ett sätt är naturligtvis att försöka vända det här till något positivt, till en möjlighet och en rikedom. Alla de dagar du är ensam är ju faktiskt dina egna nu, när du bestämmer vad du ska göra och med vem. Förutom andra förpliktelser som läxor, hobbier, hushållsarbete, extrajobb eller vad ditt liv nu består av, så är du mera fri att komma och gå som du vill - och göra det där du vill. Det kan vara att satsa lite mer tid och energi på andra relationer i ditt liv, som kompisar du inte sett så ofta, eller farmor. Eller så kan det vara att börja med en ny hobby vissa kvällar i veckan. Eller så kan det vara att hinna göra det där du skulle vilja, men inte haft tid med, som att träna inför ett marathon eller något annat längre projekt i ditt liv. Eller så använder du tiden till att ta hand om dig själv och ge dig själv det du behöver, om det så är meditation eller träning eller ensamtid eller bara slötid för att varva ner efter skolan. Försöker man alltså riktigt se det här som en positiv sak, så kan det här vara en perfekt tid för dig att ännu mera hitta dig själv och lära känna dig själv bättre. Egentid!

En annan inställning man kan ha till att inte träffas i veckorna är att lite lagom mycket distans och avsaknad av varandra faktiskt får en att sakna varandra mera. Många upplever att förhållandet faktiskt blir bättre medan pojkvännen är i milin, eftersom man uppskattar varandra på ett helt annat sätt när man inte får träffas genast man känner för det. Många upplever exempelvis att de också blir bättre på att kommunicera med varandra under militiden, eftersom man liksom berättar mer vad man varit med om under dagen, vad man tänker och känner och tycker osv. Många menar också att det är riktigt hälsosamt att faktiskt ha något att berätta åt varandra om ens vardag. Detta då i jämförelse att träffas/prata så ofta eller tillbringa så mycket tid ihop att man inte har så mycket eget liv att berätta om åt varandra. Det finns en orsak till att en del distanspar (som tex bor på olika orter) uppger att förälskelsefasen av förhållandet hållit i sig mycket längre och det är just för att man inte "nött upp" varandra i vardagen så fort.

Och slutligen kan man välja inställningen att det bara är att uthärda, eftersom det här ändå bara är en begränsad period. Vissa perioder i livet är inte så bekväma eller välplanerade eller motsvarar ens önskemål så bra, men det är bara att bita ihop och hålla ut. Se, för många av pojkarna som är i milin, så är det här med militärtjänstgöring nu inte är så himla kul (det kan till och med vara olika grader av hemskt), men de måste ändå bara stå ut med det, hålla ut tills det är ohi on. Både med delar av det, som långa marscher i regnet, som med många månaders tjänstgöring. Att orka vänta och orka härda ut är ju också en förmåga man har nytta av många gånger under ett vanligt österbottniskt liv. Det kan vara tråkiga sommarjobb, besvärliga graviditeter, småbarnsåren, sjukdomsperioder i livet... men igenom dem måste man ändå. Livet är inte idealiskt under tiden, men igen hänger det på vilken inställning man har. Kanske andra bitar av ditt liv är mera underbara - eller kan göras underbarare - så att du får mera ork att härda ut? Det här kommer ändå att gå över. Det är sällan vi skriver de orden här på Decibel, för ibland kan det kännas nedlåtande, typ "det går nog om tills du gifter dig" - men faktum är att både du och vi VET att hans tjänstgöringsperiod kommer att ta slut en vacker dag. Och kanske du den dagen till och med tycker att det ändå gick snabbt? Vi håller tummarna för det! <3

Kram, Liselott