svara snabbt

Hej Alice L!

Hm... det här är knepigt. Som alltid när det gäller människor, så är det svårt att veta varför någon annan fungerar som hen gör - man förstår ju sig inte ens på sig själv alla gånger. Det betyder att allt någon kan komma med, även psykologer eller beteendevetare, är spekulationer och teorier. Men jag ska gräva i mitt minne lite från all den psykologi jag läst och ge dig lite olika förslag. Sedan måste du ju såklart själv fundera på vad som kan tänkas stämma in på dig själv. Men det hjälper inte heller alltid så långt att veta varför man beter sig eller reagerar på ett visst vis, det svåra jobbet brukar ju nog vara att göra något åt det. Och har man en egenskap eller tendens eller vana som man stör sig på hos sig själv, som suger energi ur ens liv och ställer till problem för en, så är det ju nog viktigt att försöka jobba bort den eller få den under kontroll. För även om det talas så fint om att alla ska få vara sig själva, så ska vi ändå fungera tillsammans med andra människor. Vi har inte rätt att låta "oss själva" gå ut över andra ändå.

Inom psykologin talar man ofta om att olika människor har lite olika temperament. I det brukar, bland mycket annat, ingå hur lätt man blir arg, hur lätt man börjar störa sig på något, hur långsint man är osv. Vissa verkar ha hur lång stubin som helst, eller släpper snabbt oförrätter som begåtts mot dem eller har lätt att förlåta andra, och sedan andra som har det tvärtom. Delvis är det här såklart beroende av gener, vi föds som lite olika. Men det som sedan avgör är vilken uppfostran vi fått och vilka förebilder vi har.

Även den värsta krutdurken kan lära sig att lägga band på känslorna, behärska sig och uppföra sig som det förväntas att man ska göra. Det är dock inte bara föräldrar och syskon som både uppfostrar och föregår med exempel, utan även allt från dagispersonal till kompisar. Om man ständigt tillåts få vredesutbrott, aldrig får några konsekvenser av det eller straff för det, aldrig "förlorar" folk för det utan de liksom smeker en medhårs eller ursäktar ens dåliga beteende istället, ja då lär man sig aldrig på riktigt att det inte är okej. Varför skulle man lära sig att kontrollera sig ifall man alltid slipper undan med det? Det här är vanligare bland killar/män, eftersom de i allmänhet lättare kan låta det där lilla hotet om våld hänga i luften, rent av bli våldsamma.

Andra igen kanske lärt sig att det inte är okej att visa utåt när man är förbannad, så de lägger band på sig utåt, men innuti kokar de än. De personerna har då inte fått lära sig att hantera sina känslor själv. De vet inte hur de ska slippa ur dem, vända tankar och känslor till något bättre. Det här kan ibland vara värre, eftersom de negativa känslorna kan koka inombords och fräta på dem, eller i värsta fall explodera ut. Alla borde vi få lära oss att hantera alla sorters känslor, även sorg, besvikelse, förälskelse, nervositet osv. Främst är det såklart föräldrarnas ansvar, men det är ju inte alla gånger som föräldrarna själv ens kan det här.

Det är en annan vanlig förklaring till varför vissa är sådana krutdurkar, att de ärvt det beteendet. Alltså inte bara gener, utan att det är så alla/många i familjen beter sig. Om föräldrarna är av den typen som hatar grannen för att han byggde staket 20 meter in på deras tomt för 20 år sedan, eller om de skriker och härjar för minsta lilla, så är det den rollmodell man får. Det blir det som blir okej i den familjen. Föräldrarna kanske inte ens tänker på att de egna barnen inte beter sig enligt allmänna förväntingar, bara säger "sådan fader sådan son" typ. Innan något händer och de upptäcker det, tex att de ringer från dagis och säger att nu har er Pelle slagit Kalle i huvudet med en spade i sandlådan. Men det betyder inte nödvändigtvis att de gör något åt saken. I värsta fall ringer de åt Kalles mamma och skäller ut henne istället. Både för att inte ser så mycket fel i det egna barnets beteende och för att de är vana att skylla på andra.

Vi har alltså en allmän uppfattning i Österbotten om vad som är okej och inte okej att visa och göra när man blir arg. Förr var kanske just hämdhandlingar och släktfejder vanligare, men idag ska vi alla vara toleranta och förstående och empatiska och väluppfostrade. Sticker man ut utanför de gränserna, så blir folk bekymrade, kallar till samtal på skolan, skickar dem till kuratorn osv. Och klart att det blir mindre problem om vi alla följer samma beteendenormer, men framförallt är det ju sist och slutligen man själv som lider mest av de här känslorna. Du lider nu. Du sätter massor av energi och tid på att vara arg på saker som andra tycker att är struntsaker. Det gör ju ont att vara arg. Det är tungt att känna sig förorättad och fel behandlad, att något är orättvist eller sårande.

Att exempelvis föreställa sig att den som gjort en arg ska dö på tusen grymma vis är nog helt normalt, vi har alla det inom oss att vi vill hämnas, ge igen, straffa den som gjort oss illa. Det är ett mänskligt drag som har synts i årtusenden exempelvis genom att sätta brottslingar i fängelse eller till och med avrätta dem. Men när det går till överdrift, när man dels är upptagen av sådana här tankar alldeles för ofta och för starkt, eller när man känner att man aldrig får upprättelse (tex att den som gjort fel aldrig ber om ursäkt), så gräver det alltså i en. Förutom de relationer man kanske förstör, risken att skapa ett dåligt rykte om sig själv osv, så kan man bli bitter, en "surgubbe". Men den skutan går att vända. Vi kan alla jobba bort eller dämpa olika egenskaper och vanor, men vi behöver göra det aktivt och medvetet och ihärdigt. Det kan ingen annan göra åt en och det går inte över en natt. Lika van att tänka på hur du ska ta livet av någon som varit dum, lika van ska du bli att kunna släppa det. För det handlar också om en vana, ett beteendemönster som är känt och bekvämt och som du lättast tar till. Det kan vara jobbigt att kontrollera sig själv, medan det kan vara riktigt skönt också att vara arg. Vet du, det finns till och med forskning som visar att det frigörs mer endorfin (njutningshormon) i hjärnan när man kritiserar någon än när man berömmer någon. Det skulle kunna förklara varför vissa "skvallerkärringar" och gnällspikar verkar njuta så av att vara elaka - de är beroende av endorfinkicken det ger att tala skit om någon eller vara arg på någon.

Så du behöver släpppa de ilskna tankarna som surrar som getingar i hjärnan. Men. Du behöver faktiskt inte förlåta alla som gjort fel, du behöver inte förstå dem eller älska dem. Det är nog toleransens och empatins överkurs. Men du behöver lära dig att släppa det betydligt snabbare än vad du gör nu. Det handlar då om att ta kontrollen över dina egna tankar, och behålla kontrollen. Det är som om de var en häst du ska tygla. Lugnar du den en gång betyder den inte att den hålls lugn, utan det är ett ständigt jobb, men som kommer att gå lättare med tiden.

Sedan kan du också försöka hitta utlopp för ilskan också, sådana som är harmlösa, men som ändå känns bra. Olika människor får utlopp för ilska på olika sätt, vissa kör hårda kickboxing-pass, andra gråter, en tredje grupp skriker i kudden, en fjärde spelar death metal på full volym, en femte går långpromenad i skogen... Men man behöver fler än en metod, det är ju inte alltid det passar att headbanga loss. Det där "räkna långsamt till 10" eller "andas in och andas ut" kanske funkar för en del, men är man riktigt arg behöver man hitta bättre metoder åt sig själv. Både för utloppet och för att stoppa tankarna. Vad kan stoppa dina tankar, tysta dem för en stund så att du hinner lugna ner dig?

Om du vill, så kan du bra be om hjälp med att hitta dina metoder av tex skolkuratorn eller någon annan vuxen som verkar vettig och balanserad och som du har förtroende för. Det kan vara bra att få en coach i det här, någon som visar vägen och tränar tillsammans med dig.

Slutligen en liten tröst: det blir värre av att vara tonåring. Jo, du vet, alla de där vanliga humörsvängningarna som man har under puberteten, Teenage Angst:en och allt det där, klart att de gör det värre. Men det kan trösta lite att tänka på att det går över med tiden det också, snart åker man inte lika häftig berg-och-dalbana längre. De är ingen ursäkt, men kanske en del av förklaringen till varför du känner som du känner.

Stooor kraaam, Liselott